tisdag 23 november 2010

"Paris, shit ...

I was still only in Paris. Everytime I woke up I wanted to be back in Stockholm. And every time I woke up in Stckholm I wanted to be back in Paris."

Det är inte lätt att bo i Frankrike, hela dagen har präglats av samma ångestfyllda tankar: "Vad faan ska jag laga till middag i kväll?"

onsdag 23 juni 2010

Fotbolls VM

Visst det har varit lite tyst under ett tag, man skulle ju kunna anta att det beror på att jag varit absorberad av mitt jobb som poet - om du som läsare INTE antar det är det bara att anta att du är en sådan där ytlig typ som tänder på melodifestivaler och prinsessbröllop och i sådana fall har du ändå ingen aning om vilken press vi skapande konstnärer lever under varför jag inte bryr mig ett dyft om vad du tror eller tycker.

Fotbolls VM däremot - det är tamejfaan inte ytligt utan snarare tvärtom - en metafor för det moderna livets och varats intighet i ett skoningslöst, kallt och ändlöst tomt universum skrivet som poesi i rörelse.

Prinsessbröllop, allsång på skansen och melodifestivaler är Heidenstam, Fotboll är Stagnelius.

Eller rättare sagt:
Prinsessbröllop, allsång på skansen och melodifestivaler är Italien, Frankrike är Stagnelius.

Allez Les Bleus!

tisdag 11 maj 2010

De é mycke nu...

Bah så jäla okoolt asså... jabava, asså typ asså jälatyyp asså.

Klart man måste dra asså, jädra typ asså bah, måste vila upp sig, man é lite nere - tror jag behöver ställa in alla mina uppdrag - pallarente de offentliga livet, asså, tvättstugan, mataffären, sjuelva ... faaan, pallar knappt me bolaget asså va. O presis som sessan inte fan pallar ja me Sture heller, eller i mitt fall vinrestaurant Fridhem - riktigt risigt asså!

Man e sviken, som sessan, måste kämpa på me livet trots allt, va tapper, som sessan, bygga upp me sjelv, kanske dra te nevv jårk, shåppa, dra ut me polarna på krogen, låta pappa pröjsa. Det é mycke nu ...

Harnte rå me nevv jårk, ingen pappa som pröjsar, ingen pappa som får miljonbidrag, får bli åkersberga - men man får se upp för sl-kontrollanterna. Lite som limousine i nevv jååårk på skattebetalarnas bekostnad asså.

Och lyxlägenheten på Östermalm, som pappan fixa till sessan, som får stå tom, för re e ju så jäla synd om henne... den kan jag ta! Jag steller upp.

Vasa - ingen rätt till den - ok, ja kan ta ett hörn på slottet, vilket slott som helst, vilket hörn som helst, vafaan - en skrubb duger. Inte möjligt?! Men ja´e´ju nere ju, precis som sessan - de é synd om mig. De é mycke nu...

tisdag 30 mars 2010

Nummerfolket

Vi är uppenbalrigen alla en del i den produktionsmaskin som går under namnet "Företaget Sverige", vare sig vi är företagschefer, skattebyråkrater, politiker eller lönnmördare. Vad vi INTE är är individer.

Hur ska man annars förklara att vi inte får finnas som personer utan att allt ska destilleras ned till nummer. Personnumret är givevtis den stora draken inom detta, ett kallt väsen som vägrar oss våra individuella mänskliga sidor. Det är inte nog med att numret är ens huvudsakliga namn hos myndigheter, det gäller också om man vill ha ett kort som trogen kund hos exempelvis barnklädesafgfärer som Polarn och Pyret - något som är omöjligt att få utan sitt personnummer (inklusive de fyra sista siffrorna).

På samma sätt som vi människor effektiviseras ned till en behändig nummerserie så sker det också inom andra områden. På gammaldags Systmebolag, till exempel på Sveavägen, får man alltid memorera numret på vinet och säga till de som jobbar i kassan. Och på så sätt reduceras något som kan innehålla eoner av komplexa intressanta faktorer till rätt och slätt: en pava vin med ett nummer. På samma sätt som en individ med all sin historia, erfarenheter, förhoppningar och tankar blir ett nummer precis som alla andra. Det är ingen tillfällighet att i militären där människor materialiseras mer än någon annanstans för att kunna reduceras till kanonmat så är numret också identiteten.

Hela nummerhetsen bottnar i rädslan för att man ska komma någon person eller något fenomen nära (dvs att de verkligen ska bli personer) plus att man inte vill behöva anstränga siog för att lära sig något; varken om personer eller vin, för det kräver ju en ansträngning.

Därför har jag bildat föreningen VVNFP (Våga Vägra Nummer Frigör Poesin) - och om ni vill vara med i min poetiska rörelse får ni titulera mig,som grundare och ordförande, Nr ETT!

måndag 22 mars 2010

Vinet é hårt!

Inte allt har gått utför när det gäller vin sedan jag kom till Sverige - bara kvalitén och kvantiteten. Kostnaden och frustrationen har däremot ökat lavinartat.

Möjligtvis för undantag med Pamplona under tjurrusningen är Systembolaget troligen det buffligaste ställe man kan hamna på. Man FÅR inte ta sig tid att titta på vinet, häromdagen (fredag eftermiddag) knuffades jag till och med åt sidan av en av SBs anställda på jakt efter ett speciellt vin när jag stod och kollade in några hyllor på Fältöversten. Ett tips till SBs personal (och till övriga Stockholmare): KOMMUNICERA med folk omkring er, alltså, använd munnen till annat än att skrika i mobiltelefoner. Säg till exempel: ursäkta, eller förlåt men jag skulle vilja ..., eller är det alldeles för svårt och läskigt för gemene svenne- och sveabanan att prata med folk runt omkring?

Förutom att buffligheten får en att tvivla på att ens motsvennars IQ når över tapirens blir man rejält deprimerad över utbudet. Samma skit i alla affärer. Samma skit, med några få undantag, på alla hyllor. Vin i Sverige ska antingen smaka saft eller druvjuice spetsat med alkohol, eller trä och vanilj. Om de sen kommer från Sydafrika, Australien, Norge eller Spanien spelar ingen roll så länge de a) ger enorma alkoholångor och b) dödar all annan smak. Då är det fyndvin och då säljer det.

Men va faan gör man, e man poet så e man. Och vin klara man sig ju inte utan - även läskigt vin är ju bättre än inget.



I stort kan man sammanfatta det så här: undvik flaska nr 3 från vänster - om ni inte är förtjusta i mörkt trä som doppats i vaniljsocker, undvik också nr 4 från höger (håll reda på vänster och höger nu) som skymtar fram därbak - såvida ni inte har en faiblesse för att tugga mörka ekplankor. Övriga får godkänt ur en svensk synvinkel, dvs i relationen kvalitet för sitt pris INTE alkohol per krona (om ni nu trodde det).

Vinerna från vänster till höger (med länkar till SB):
1. Vitt vin från Macon (sydligaste Bourgogne och därmed bestående av Chardonnay) ett klart godkänt vin med karaktär och lenhet utan besvärande fat-toner och bra pris (73 SEK)

2. Rött vin från Saumur-Champigny (Loire) ett av få röda viner från Loire på SB (sorglig brist). Mindre överlastat än gemene-svenne-vin, jordigt, ngn svamp skog känsla och frukt. Kostar 89 SEK och är väl värt det (i Sverige) - men för helvete ryck upp importerandet av röda Loireviner pronto!

3. Rött blä från Spanien - allt jag avskyr förutom att det inte är så alkoholskadat som många andra. Kladdigt, sockrigt, träigt och vanilj.

4. Gewürztraminer - basic ok sådan. Frukt, äpple, sött, perfa som apero eller med kryddstarkare mat ekller mjuka ostar av mindre starka (Chévre, fårostar etc). 89 SEK - väl värd det.

5. Gott rött vin från Italien - Min kunskap om Italienska viner är lika stor som Jan Gilloues ödmjukhet - dvs obefintlig. Men det här vinet är riktigt gott, fin balanserad smak som täcker gommen väl, väl värt sina 129 SEK (det är anledningen till att det skymtar fram en likadan flaska därbakom).

6. Något lättare, fräscht rött vin Beaujolais Village - med antydan till kisel i smaken och det har faktiskt en ton av skumbanan som det står i beskrivningen, men det stör inte. Ett kap för sitt pris 65 SEK (och så gömmer sig två flaskor till därbakom).

7. Ekplankor tappade på flaska. Undvik!

8. Basic bra Bourgogne. Man får ta priset (129 SEK) om man vill ha Bourgogne - och den står sig väl i konkurrensen. Lent gott hallon och smakrike röda frukter utan insmickrande drag och aningens pepprighet.

9. Rött mycket fruktigt vin - se där ytterligare en Italienare som levererar för sitt pris (75 SEK). Mer mörkröd välmogen frukt och därmed anslag av sötma än nr 6 så den har inte riktigt samma "drickabilitet" för mig.

10. God svartvinsbärssaft! Får godkänt just för att den är god och inte sockrad svartvinbärssaft. Bra för sitt pris (66 SEK).

För övrigt AVSKYR jag skruvkorkar - känns så jävla billigt - som om man vore någon jädrans alkis!

torsdag 18 mars 2010

Bröst

Jag gick uppför Drottninggatan i dag - på Drottninggatan 68 låg en affär som tydligen sålde precis vad jag behöver. Jag kände hur andhämtningen ökade och blodet pulserade när jag gick in på affären "Bröst Center City". Jag hade huvudet fullt av tankat på hur mina händer kunde få spela med ett par schyssta kvinnobröst som bara var mina; när jag ville, hur jag ville, var jag ville.

Tänk vilken lycka om de kunde ha ett par bröst som var lika härliga som min tjejs - då kunde hon inte längre köra det där Lysistrate-köret och använda dem som ett argument mot de delar av min karaktär som hon av oförklarliga skäl har problem med. Dessutom behövde jag ju då inte längre vara säker på att vi var på samma våglängd (den våglängd som lyst med sin frånvaro sedan förra istiden och som väl i bäste fall skulle komma på samma nivå när vi når 134 000 000 000 personer vilket ska ske snart; det vill säga om bara 290 år enligt några välinformerade självutnämnda "Befolkningsexperter" på DN-Debatt).

Men enligt expediten på affären var man tvungen att redan ha ett par kvinnobröst för att kunna köpa kvinnobröst. Snacka moment 22.

För att inte tala om könsdiskriminering - ett klart fall för JämO!

tisdag 16 mars 2010

Att DN-Debattera... med sig själv

Mitt i all misär som det innebär att vara tillbaka i den konformistiska ankdammen finns det ändå små inslag av förnöjelser. Observationen att antalet timmar per capita som folk har solglasögon i ett av världens mest solfattiga länder är långt över vad den är någon annanstans i världen är till exempel ganska komisk.

Vill man ha riktigt roligt ska man läsa DN Debatt. Den sidan redigeras enligt Arne Anka devisen, det vill säga: "Att tänka innan man skriver är som att torka sig i röven innan man skiter".

I går trumperades alarmerande siffror om befolkningsexplosionen ut av fyra ack så förvirrade men trots det mycket mediakåta akademiker. Eftersom effekten inte blev den förväntade låter man dessa personer debattera med sig själva, på samma sida, dagen efter: genom att hävda att den FN - rapport som de stödde sitt resonemangt på var överdriven!

Man behöver inte vara idiot för att skriva på DN-debatt, men det verkar hjälpa att skrika högt utan substans.

Det borde med andra ord vara ett perfekt forum för mig att föra fram ett nytt projekt. Jag återkommer med några domedagsprofetior - jag tror jag ska varna för en ny istid!

fredag 12 mars 2010

Köld

Varför finns det inget bra ord för att man håller på att frysa ihjäl? Jag menar Hamsun när han var hungrig kunde dra i med ett ord som med allt i ett sade precis vad han kände: Sult. Det lidande som han kände är säkerligen ingenting mot den känsla av att ständigt hålla på att frysa i hjäl som belägrat mig sedan jag kom till Sverige i jakt på poesin, produktiviteten och romantiken.

Snacka misstag, precis allt sedan jag kom har varit ett långt jävla lidande. Man förstår varför Heidenstam bara skrev om nturens storslagenhet under sommaren. Man förstår varför han INTE skrev om det riktiga Sverige som möter en:

Låt oss börja med Helvetets speciella plats i vardagslivet: Icke fungerande lokal- och tågtrafik vare sig det är kaos eller inte.

Turtätheten på blå linjen är ju till exempel rena skämtet, men jag antar att det beror på att många mindre bemedlade samt icke-blåögda hellyllesvennar bor längs dessa linjer.

Lägg till detta kaosframkallande ombyggnader i den centrala stan för att bygga något så otidsenligt pajasaktigt som en jävla spårvagn. Har vi kommit in i 21a århundradet eller inte?! Måste vara en störd romantiker som gift sig med sin modelljärnväg som kommit på den idén. Definitivt ingen som behöver pendla i rusningstid med jobb, skola, dagis i alla fall.

Och inte att förglömma: Sadistiska busschaffisar som väntar tills man med sin treåring i hand hunnit fram till dörren för att slå igen den i fejan och köra fast man tidigt uppmärksammat att man kommer samt att det faktiskt står att det är EN MINUT KVAR TILL AVGÅNG på skylten (jag, jag menar just Dig som körde buss 445 från slussen i torsdagskväll förra veckan - jag antar att orsaken är att dina hemorrojder växt sig större än dina skinkor).

Sen kan man ju lägga till ett litet axplock ur den ocean av ingredienser som gör livet i Stockholm mer eller mindre outhärdligt:

Sura urinvånare (både bondtölpar och balla Stockholmare).

Melodifestivaler (tänk att det som var så tabu nu blivit en lukrativ industri för media och mest av allt för det så kallade Public Service företaget SVT - lägg ned SVT!)

Snö, snö, snö, is, is, is och kyla.

Prinsessbröllop. Allvarligt, lägg av, hur töntig får en stad bli?

Och värst av allt, den stora symbolen för hur monopol utvecklas till lättja och okunnighet: expediter på Systembolaget som förväxlar Beaujolais Noveau med Beaujolais Village, rekommenderar röda viner till kryddstark thaimat (inte torra söta viner som Gewürztraminer vilket torde vara en betydligt bättre kombination), eller rekommenderar Australienska Shiraz-viner när man frågar efter ett lätt vin (men inte vill ha alkoholstark druvsaft vilket verkar vara mycket populärt ivrigt påhejat av Systembolagets policy) osv i all oändlighet.

Allvarligt, att sådana klåpare som Systembolaget öppet får predika trots en sådan uppenbar brist på kunskap är tillräckligt deprimerande i sig, att de sedan också lyckats tuta i gemene idiotsvensk att de faktiskt ger "bra" tips gör att man vill återinföra ättestupan för dumhet! Dödsstraff, eller åtminstone en rejäl kölhalning, bör också införas för användandet av ordet FYND i samband med vinrecensioner!

Om Hamsun bott i Sverige och mött Systembolagets personal hade han nog faan döpt boken till Törst i stället!

torsdag 11 mars 2010

enkommasjumiljoner idioter med mobiltelefoner

Stockholm består av 1,7 miljoner invånare - och ALLA dem har som sin livsuppgift att vara i vägen för mig! Och för att göra tortyren över att man hamnat i världens konformistiskaste helvete än mer påtagligen har de värsta puckona också fått som uppgift att med en mobiltelefonsattrapp vid sina öron skrika sina hemliga, privata, konfidentiella jobbmedelanden i mitt och alla andra lokaltrafikanters öron.

Avlyssnat på gröna linjen i från en man från något som tydligen heter "Jobbtorget" ondgjorde sig om undermåliga slutrapporter, namngav både arbetsaspiranter och arbetsgivare (förlåt coacher hette det visst) som inte höll måttet när det gällde dessa slutrapporter, samt helt ogenerat vad dessa slutrapporter sa. Någon aspirant (som namngavs) hade tydligen fått slututlåtandet att han sovit under tre månader och hans coach (som också namngavs) hade fått ett raseriutbrott när han kritiserats för sin slutrapport.

Avlyssnat och avlyssnat, förresten, jag hade inte kunnat undgå att höra det även om jag haft stora högtalare vid mina öron dundrandes "Hollow Man" från Entombeds "Wolverine Blues" (vilket jag definitivt hade föredragit).

Vad blir nästa steg? Poliser, läkare, domare, psykiatriker som glatt delar med sig av smaskiga personliga detaljer från sitt arbetsliv till sina medresenärer på tunnelbanan. Terrorister som gör upp planer? SÄPO-anställda som högt och ljudligt demonstrerar sin inkompetens? Nymfomaner och deras manliga motsvarigheter (sexmissbrukare heter det visst då det är män) som skriker ut namn, adress och favoritpervesion hos sina erövringar? Prostituerade som namnger alla politiker i sin kundkrets? Och så vidare i all oändlighet...

Mobiltelefonen har gett oss en mobil realityshow, ett "Baren" på hjul som man INTE KAN STÄNGA AV. Ett Villa Medusa som MAN TVINGAS VARA MED I vare sig man vill eller inte.

Så i dessa tider av ökad möjlighet till kommunikation så våldtas denna ökade möjlighet av ett antal puckon med för små hjärnor så till den grad att resultatet blir det motsatta - kanske "mer kommuniaktion" i antalet ord och decibel men betydligt mindre kommunikation rent innehållsmässigt.

Vem faan vill till exempel bli "jobbaspirant" eller "Jobbcoach" på "Jobbtorget" om man vet att ens göranden kommer att kritiseras i 220 decibel för allmänheten på tunnelbanor?! Så konsekvensen kommer att bli, som vanligt, en ytterligare ökad ytlighet mot andra (inklusive sådana i förtroendeställning), inte därför att man vill utan därför att man inte har någon lust att få sina intima detaljer kungjorda högt och tydligt på tunnelbanan av någon idiot.

Än allvarligare är förstås det faktum att jag inte kan skydda min hjärna från allt detta skräp. Vem faan tyckte det var en bra idé att man ska kunna snacka i mobiltelefon på tunnelbanan? Det måste man väl ha fattat att för ett kissnödigt folk som räds varje personlig kontakt eller varje antydan till vardagskonversation blir mobiltelefonen snabbt en snuttefilt för de obegåvade utan självkritik. Varför har den som vill skrika i sin mobiltelefon mer rätt till ljudrummet än den som vill läsa en bok eller bara filosofera/reflektera i allmänhet?

Sätt upp skrivpulpeter i stället så kanske folk äntligen kan lära sig att skriva ett vettigt brev. Den stora fördelen med brevet som kommunikationssätt är dessutom att det är tyst och att det faktiskt kan särskilja idioter som kan skrika i telefoner (dvs ALLA) från de som faktiskt KAN uttala sig i skrift (dvs cirka en promille av Stockholms befolkning).

torsdag 4 mars 2010

Landsmän och andra fiender

I ett desperat försök att fly från all stress och press i Paris har jag tagit mig tillbaka till det svenska urberget, mitt urhem, min passion. Ett oräkneligt antal hundskitar under skosulorna kan förvandla vem som helst till en dräglande fåntratt och patriot à la Heidenstam.

Så på grund av ett desperat försök att återfå den berömda svenska produktiviteten befinner jag mig mitt ibland alla mina landsmän... tyvärr! En enkel fråga: Vafaan är det för fel på er kära medsvennar?

Kan det vara alla melodifestivaler, all prinsessbröllopsförväntan och all jävla snö, is och trafikkaos som fått era hjärnor att vissna? Hur ska man annars förklara att en äggskalle till skinnhhuvud i 35-årsåldern i T-banan plötsligt håller upp en tändare mot mig och frågar om mina brillor var dyra? Eller tomtegubbehippien på den mer än fullsatta bussen ut mot Nackahelvetet som sätter sin ryggsäck på sätet bredvid sig och säger till mig: "Du behöver inte sitta va?" varpå han blir sur när jag syrligt påpekar att jag inte riktigt förstår varför hans ryggsäck måste sitta.

För att göra en lång historia kort, ni är alla idioter, må era snoppar vissna och falla av (om de nu inte redan gjort det - vilket skulle förklara en hel del frustration hos både den manliga och kvinnliga svenska folkstammen).

tisdag 16 februari 2010

Les Deux Magots

Det börjar ta emot igen. Projektet "Runktankar" känns inte lika fräscht och spännande längre och projektet "Kuken, ballen - hål i skallen" om min Sturm und Drang period gör mig bara deprimerad. Min lista på saker som gör mig arg gör mig bara förbannad, alternativt kåt eftersom jag hela tiden tycks snöa in på Uma Thurman. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för att ta mig ur denna själsliga och kreativa nöd.

För att råda bot på eländet tog jag mig till Les Deux Magots i Paris 6e arrondissement. Jag tänkte att dela plats för näring med andra intellektuella storheter som Borges, Camus, Hemingway och Sartre skulle sätta fart på skapandet.

Uppenbarligen är det dock så att Hollywood har förstört även den franska intellektualismen. Någon fjantig donna gjorde tydligen för ngt år sedan en klichéfylld film om Marie Antoinette och använde stället som bas - och nu är caféet överfyllt av gapiga jänkare.

Och vips blev det som en gång var en symbol för djupa tankar, reflekterande och intellektualism det omvända - en plats som vittnar om konsumtionssamhällets imperialistiska makt genom dess förvrängning och förstöring av varje originalitet eller djupare tanke och/eller känsla med dess banalalistiska förkärlek för pekoral och kompromisser. Det har blivit en en amerikansk kuliss som föreställer Paris, ett eurodisney för vuxna som tror att de upplever det gedigna Europa, Frankrike och Paris. Och det enda gedigna de har behållt är de griniga Parisiska kyparna!

Stället fungerar med andra ord som en ursäkt för europeisk intellektualism; ungefär som gemene klåpare inbillar sig att bara för att man går på Castorama (eller Claes Ohlson) så blir man en riktigt händig hantverkare och fixare, så inbillar sig trögtänkta idioter till flockdjur att bara de går på Les Deux Magots blir de helt plötsligt kritiskt tänkande poeter - som jag.

Jag flydde från turisterna till mitt vanliga hak på rue de la Terrasse. Dyrt och heligt lovade jag mig själv att aldrig någonsin igen bli en del av den kuliss som låtsas vara Paris - ni vet kvarteren runt Odéon, där Slas och andra puckon har hängt sedan 50-talet för att aldrig konfrontera sig med någon ur-invånare med ändå låtsas som att de "upplevde Paris, Europa och stora vida världen".

Dessutom är kyparna på Brasserie de la Terrasse vänliga och civiliserade, dvs kan prata engelska.

måndag 15 februari 2010

Små saker (som gör mig arg)

En kompis till mig, eller rättare sagt en bekant - vem skulle väl gå på det faktum att jag har några kompisar (kompisar är något man har upp till 14-års ålder, innan man inser att världen är befolkad av idioter och att ju mindre man har att göra med dem dess bättre) - gör upp listor på saker som gör henne glad. Hon ger inte upp, hon försöker ympa in någon slags positiv livshålling hos mig och vägrar att lära sig att livet är ett helvete och att ju mindre man har att göra med det där jävla livet desto bättre. Och det gäller framför allt alla dessa människor som med all säkerhet kommer att hugga en i ryggen vid första bästa tillfälle (i bland känns det som om det bara är jag som har insett att alla är emot mig). Som John Lydon sa: "People who needs people are the stupidest of people".

I alla fall så fick jag för mig att jag faktiskt skulle tänka på saker som gör mig glad, ett naivt försök som fick motsatt verkan. Alla grejor som gjorde mig glad var saker som bottnade i min avsky för mina motmänniskors korkade livsvisioner och livsval. Jag gjorde listor med SUV:ar som sprängdes i luften, hundägare som drunknade i hundskit, bortskämda överklass-ungdomar som drack lut i tron att det var champagne osv i all oändlighet.

Men det är ju inte bara dessa stora saker som irriterar mig i livet. Allvarligt, man måste ju stå ut med en held del mindre förtret också. Som någon sade, för att uppskatta livet till dess verkliga värde måste man förstå att värdera också de små detaljerna.

Så här kommer en lista på Små saker som gör mig ARG:

- Att min tjej köper tandkräm på apoteket med konstiga namn och som smakar som gräs (vafaan är det för fel på vanlig industriell colgate?!)

- Att folk har råd att dricka dyrare viner än mig (och sedan skryter om det i sina vinbloggar).

- Att folk insisterar på att säga "Bonjour" överallt, i trapphus, i affärer osv.

- Att Sverige är så kasst i sport (man skäms ju var gång man träffar en norrman - och nu är ju till och med loja sydlänningar som fransoser och italienare bättre än oss i vinter-OS)

- Att John Malkovich fått smeka en ung Uma Thurman

- Att min tjej tycker att jag är negativ

- Att jag inte kan sluta tänka på en ung Uma Thurman

- Att jag inte kan sluta tänka på Uma Thurman överhuvudtaget - oavsett ålder!

Faan, det här "arga-saker-projektet" ger ju massor av inspiration - kanske något att jobba vidare på.

fredag 12 februari 2010

Ein Bard, Ein Folkpartei!

Just när man tror att man har sett allt så kommer nästa chock; Alexander Bard har blivit folkpartist! Det svenska konformistiska samhället har återigen slagit till till den grad att man lyckats förstöra vad man trodde var en fritt tänkande och provokativ individ för att göra honom till en föeträdare för det mest inskränkta, moralistiska och icke-toleranta partiet i svensk politisk historia. Beteckningen "liberal" för Folkpartiet har i princip samma mening som ordet "demokratiska" hade i landsnamnet i forna kommunistdiktaturer.

Och i ett slag försvann all min högaktning av honom på samma gång som hans förut lite pikanta och roliga tyroler-byxor fick en ny och mycket obehagligare innebörd. Han företräder alltså ett parti som är så intolerant att de på allvar anser att man måste genomgå vissa tester för att accepteras som svensk medborgare. Och att det finns en "typisk svensk kultur" som kan definieras av överheten. Ett parti som för övrigt legitimerade stora delar av de främlingsfientliga partiernas program genom att komma med sina påbud om språktester med mera.

För övrigt undrar jag vad epitetet "Liberatist" betyder? Är det en korsning mellan "liberal" och "nykterist"?

onsdag 10 februari 2010

Alla balla Stockholmare

Jag ber om ursäkt kära bondtölpar om jag irriterat er med mitt tidigare inlägg. Om det är någon tröst kan jag i alla fall poängtera det faktum att roligast av alla är den balla Stockholmaren.

Den balla Stockholmaren är mer en mental existens än en geografisk härkomst. Den balla Stockholmaren må vara född i Stockholm, nyinflyttad eller till och med bo i Hjo. Den balla Stockholmaren känns igen på fem saker: 1) fett hår som kammats bakåt - så kallat backslick, 2) solglasögon året runt - i pannan, i håret eller hängandes i halsninningen, 3) mössa på inomhus, 4) sladd i örat, 5) en rädsla för att inte klä sig och tycka precis som alla andra parat med en övertro på sin individualitet.

Den balla Stockholmaren lever i villfarelsen att Stockholm är en stooor stad med stooor betydelse - och jämför på fullt allvar sig och sin stad med "andra storstäder" som London eller New York.

Då stockholmaren befinner sig utanför stockholm kan han/hon i bland, iklädda sina konformistiska gråskalekläder och med marginellt bättre skor än bondtölpen, världsvant kommentera att det nästan är lika bra som i Stockholm. Om de går på en restaurant ger de fina komplimanger typ: "Tänk att en så bra restaurant kan finnas här!" eller "Den här är ju nästan lika bra som [infoga valfri överdesignad stockholmskrog här]!" med ett välvilligt, nedlåtande leende. Och de har ALLA New York som sin andrastad, vägledda av stofilen Mats Olsson som var där i två veckor under sjuttiotalet.

När man ser ett gäng ängsliga, mössklädda människor med solglasögon och sladd i örat vet man med andra ord att man råkat på en flock balla Stockholmare. Deras läten präglas av en deprimerande enstavighet parat med irriterande långa vokaler: "koooolt", "feeeeetttt" och "heeeelt gaaaaaaalet" är utrop som ständigt hörs.

Att den balla stockholmaren beter sig underligt beror på det simpla faktum att all frisyrgelé till deras backslick, plus att de ständigt har mössa på under 24/7 helt enkelt får deras hjärnor att koka så att den dunstar ur deras skallar (det kan vara därför de sätter sladdar i öronen - för att hindra avdunstningen).

Den balla Stockholmarens totala ängslighet visas således av det faktum att de försöker skydda sina skallar med frisyrgelé och mössa som någon slags hjälm, använder solglasögon för att slippa nya synintryck, proppar sladdar i öronen för att slippa höra. När man har smaksinnet kvar vilket kan ge nya insikter finns inget annat val än att vägra använda det alternativt förstöra det.

Det är det enda som kan förklara den upplevelse jag hade häromdagen då jag drack en kaffe(!) på en bar i ett inomhuscenter då en ball Stockholmare kommer till baren med mössa på (i +25 grader) och stolt deklamerar att hon minsann ska ha ett glas vitt vin, sorten irrelevant med argumentet att "Jag känner ändå ingen skillnad på smaken".

P.S. Om ni undrar vilket vin man dricker när man inte bryr sig om smaken så är det Drusty Hof

måndag 8 februari 2010

Hårstråsoppa

Jag vet inte hur jag bäst ska sammanfatta helgen. Allt jag kan säga är att det är svårt att få tid att ägna sig åt några mer krävande intellektuella projekt när man samtidigt ska behöva umgås med andra personer. Tänk vad mycket onödiga ord det finns!

Bäst kan nog eländet sammanfattas med hjälp av ett par citat från några stora filosofer:

"Livet är inte kort nog"
och
" - Livet är som en soppa
- med hårstrån i..."
Nattsudd

http://www.imdb.com/title/tt0158422/

lördag 6 februari 2010

En sorts tvåsamhet

Mitt nya projekt "Runktankar" går än så länge över för väntan. Jag har jobbat mycket hårt på det och finner att inspirationen verkar i det närmaste outsinlig. Jag vill på ett så tidigt stadium inte delge er för mycket, jag vill ju ställa världen inför fullbordat faktum när det väl är dags; efter vilket poesin och lyriken aldrig blir densamma igen. Men jag tänkte i alla fall bidra med ett smakprov, en dikt, den heter "Tvåsamhet i ensamhet":

"Du stiger på,
Jag vill gå av,
Vi är två,
Fast det är bara jag"

Fy Faan vad jag är BRA!

tisdag 2 februari 2010

Ökenvandring

Mitt i allt elände kanske man får vara glad att man får någon form av fysisk kontakt genom att vara inpackad i överfyllda pendeltåg. Det är så nära sex jag verkar komma för tillfället - med en annan person involverad i alla fall. Hur i helvet kan det komma sig att man kan hamna i en sådan "dry streak" som jag?! Tänk på det; 11,7 miljoner pers bor i närområdet, av dem är säkert närmare 6 miljoner av det kvinnliga könet, och säkert minst 4 miljoner inom "mitt spann" - och jag kan inte få till det.

En uppmaning till alla kvinnor: sluta vara så förbannat vackra och lockande! Ni gör det enkom för att distrahera mig. Hur fan ska man få något intellektuellt arbete gjort under dessa förhållanden? Det verkar som det storvulna projektet om min Sturm und Drang period, ni vet "Kuken, ballen - hål i skallen" får ligga på is ett tag. I stället får jag ägna mig åt det mer jordnära psyko-socialrealistiska lyrikpoesi-projektet "Runktankar".

Ja, ja, man får trösta sig med att Stagnelius inte heller hade det så lätt på den fronten.

Konst föds ur lidande - men det vore bättre om det var någon annans!

måndag 1 februari 2010

elvakommasjumiljoner

Det bor 11,7 miljoner pers i stor-Paris (dvs ungefär 5 stor-Stockholm). Inte alla av dem, men säkert mer än hälften har som sin livsuppgift att vara i vägen för mig! Det är alldeles uppenbart, inte minst som Gud återigen har visat sin bisarra form av humor genom att tvinga mig att ta pendeltåget från Gare St Lazare denna morgon. Allvarligt, jag kan faan inte tänka mig ett värre straff än det - framför allt en måndagsmorgon.

Stationen har inte renoverats sedan 1930-talet och jag har under min tid i Paris bara råkat ut for en fungerande rulltrappa en enda gång. Men enligt Parisarnas syn på saken är det bara "temporärt" eftersom man bestämt (= nämnt det under en fikarast i stadshuset) att stationen ska renoveras, när som helst nu... så det har varit temporärt i cirka femton år och kommer antagligen att var det i minst tjugo år till.

Jag flyttade till Paris från New York. Jag trodde att erfarenheten av att byta mellan pendeltåg och tunnelbanor på sådana platser som Penn Station, Times Square och Grand Central Station skulle lära mig något om trängsel i rusningstid. Icke så! Ingenting kan förbereda en från den pendlarchockvåg, den fullkomliga tsunami av vardagsresenärer, som möter en i rusningstid vid Gare St Lazare.

Bara på själva tågstationen (alltså inte inräknat alla de tunnelbanelinjer som också går från stationen) rör sig dagligen en halv miljon människor; det är Europas näst största tågstation sett till antalet resenärer. Det finns 27 spår och under rusningstid passerar där 80 000 människor i timmen, det går ett tåg var 28:e sekund med 1 400 passagerare per tåg och under en dag har man 1 500 tåg i cirkulation. Allt detta ska skötas av en personal på 6 000 personer, som alla fått specialträning i att säga "det är inte mitt ansvar".

Så tänk er själva att det under de två och en halv minut man behöver för att ta sig ned till tunnelbanan kommer 5 tåg med sammanlagt 7 000 personer, där större andelen av dem också ska ned i tunnelbanan. Samtidigt är det minst lika många som ska pendla hem till förorten från sitt jobb inne i stan och då ska ta sig upp från tunnelbanan till pendeltåget. Tänk er också att till alla dessa stressade vardagsresenärer finns 3 rulltrappor – som inte fungerar.

Ni kan ju ana vad denna trängsel innebär för en känslig poetsjäl som min... men inte får man någon förståelse. Min tjej pendlar via Gare du Nord, som, om någon nu har missat det råkar vara Europas överlägset STÖRSTA tågstation sett till antalet resenärer. Hon ska alltid vara värst!

fredag 29 januari 2010

Stiltips för bondtölpar

Det är inte utan att man undrar vad det står i svenska mäns hemliga stilguider?! En sak är klar, första raden, och den gäller väl egentligen ALLA svenskar, måste varna för alla färger som inte ingår i gråskalan. Detta gäller dock INTE för vind- och regn-jackor av gore-tex - då gäller i stället det omvända - ju grällare och mer omatchad färg desto bättre.

Men det stora mysteriet för mig är inte att svenskar generellt är rädda för färger, eller ens att när de väl sätter på sig färger får de någon slags frihetszap i skallen av dem och drar på så att en absinthe-hallicunerande van Gogh skulle blivit avis. De stora mysteriet är svenska mäns kläder, och då framför allt svenska manliga bondtölpars kläder.

Ett gott råd: en sladdrig fleece, tröja eller t-shirt blir INTE snygg bara för att det blaffas på stora märkesnamn typ HUGO BOSS, DOLCE GABBANA eller VERSACE över hela skiten. Snarare tvärtom. Men det tror svenska män, och ju bonnigare de är desto tydligare märken, som om de vill säga "in your face, jag är en man av värld, jag har vågat mig utanför Dressman" (om bara de låtit bli). De får ju till och med amerikanare att se välklädda ut.

Det är inte direkt svårt att spotta svenneturister - speciellt inte kategorin "män av värld från Dalslands skogar" - som med snusen rinnande ur käften stegar runt i skor som måste ha spolats upp på en strand i någon avkrok, iklädda illasittande saker med stora märkesblaffor som skriker HUGO BOSS eller har siluetter av polospelare.

Faaan vad man skäms för sitt nationella ursprung när man hamnar nära en sådan flock som bräker på sin träskvattentunga dialekt om hur konstigt allting är utanför Högböle ellr Yttre Hogdal eller varfaan de nu kommer i från! Och just när man börjar önska liberalare vapenlagar i Frankrike kommer med 100% säkerhet min tjej att haja att de är från Sverige och fråga, på fullt allvar, om jag inte blir glad av att höra mitt modersmål och undra om jag inte vill ansluta mig till mina landsmän som "verkar ha det så trevligt".

Allvarligt, till alla invånare i svenska bonnhålor: Ta tillbaka folkdräkterna eller stanna i hyddorna!

tisdag 26 januari 2010

Ilska mot maskinen

Min tystnad förklaras av min musa! Hon kom på besök i förrgår. Hennes uppenbarelse var en blandning av Vanessa Paradis och Anja Pärson - ni vet storstadselegant personlighet, känslighet, sprödhet och sugande sexighet med en sådan där underläpp som inte kan motstå att bita i å ena sidan och röda äppelkäcka kinder och muskulösa men mjuka lår som man bara kan få av ett sunt utomhusleverne å andra sidan.

Hon kom helt klart kallad av det nya diktprojektet "Kuken, ballen - hål i skallen" (det är klart ett par vinare och några glas calvados kan ha hjälpt till något). I vilket fall som helst blev resultatet en dikt som skrivits ned på ett skrynklat kvitto från Fnac där jag varit och botaniserat i CD-skivor från tidiga nittiotalet.

Dikten heter "Ilska mot maskinen"

"Allt som har stoppats upp,
Allt som har sagts,
Den moderna dadaistens eviga kropp,
Den har tamejfaan inget stopp

Vi är vi,
vilka skriker liksom vi?
Vilka vet liksom vi?
Know your enemy"

Det här är början på något stort, och större hade det säkert blivit om inte min tjej väckt mig när jag låg på golvet och drömde om min musa anklagandes mig för att ha hällt ut rödvin i hennes laptop... det är förfaan otroligt att vi konstnärer aldrig kan få ha vår kreativitet i fred i ett parförhållande.

söndag 24 januari 2010

Söndagsmorgon - sopor och reflektioner

Jag blev visst lite bitsk i går melllan lucnhvinaren och eftermiddagsgroggen. Jag ber om ursäkt för det kära läsare - om ni nu finns. När det gäller bilden ser ni hur fint sophanteringen i Paris fungerar. Om ni hittar ett sådant här sopberg utanför en port vet ni att ni hittat hem till mig. Bara att kliva över alla sopsäckar med blöjor och tompavor. Välkomna!

För övrigt har jag funderat över vilket oerhört brott mot all god smak det är av kvällstidningarna att publicera bilder på Tommy Körberg som är tagna efter 1980. Man blir ju direkt illamående - skicka bilderna till Tiger Woods, det lär ju bota all slags lust i ett huj.

Nu ska jag fundera över mitt nästa stora projekt - en diktsamling om min Sturm und Drang period - jag tror att den ska heta: "Kuken, ballen - hål i skallen". Vad sägs?!

lördag 23 januari 2010

En förolämpande tystnad

Att vara poet handlar mycket om att lämna ut sig. Det handlar om total ärlighet, öppenhet och disciplin (såvida man inte är en sådan där prostituerad rövslickspoet som von Heidenstam ).

Man öppnar sin själ och lägger ut det som ett frivilligt offer på allmänhetens altare - och man gör det som en allmämnhetens tjänst. Man vill att folk ska lära sig av ens erfarenheter, att de ska lyssna och förstå att livet är mer än finlandsbåtar, kvällstidningar och Let's dance på tv. Att de ska se alla känslor, all hjärta och smärta, hänföras av det vackra, och framför allt att de ska beröras! Och visst gör man det som ett bevis på ens generösa natur - utan tanke på egen vinning eller berömmelse.

Men samtidigt blir man inte så lite förvånad när man inte får någon respons: Inte ett brev eller ett kort skrivet med med darrig hand och fläckat av tårar som vittnesbörd om djup tacksamhet, inte ens ett ynka mejl med tack eller en förfrågan om ens nästa diktsamling eller konstnärliga projekt! Vad som svider mest är givetvis att ingen ens orkat posta en enda kommentar. Varken bu eller bä! Jag är välförihelvetessatansjävlars ingen liter med mellanmjölk heller!

MEN DET ÄR KLART, DET GÖR VÄL ONT ATT INSE ATT ERA LIV ÄR TOTALT FÖRFELADE ERA...

fredag 22 januari 2010

Inverterad sexmissbrukare

Jag lider med Tiger Woods. Jag har samma problem som han, fast åt andra hållet. När han får massor av sex, så mycket att han till och med kan missbruka det, så får jag inget. Så jävla typiskt storyofmylife liksom. Sportkillen (om nu golf kan klassas som en sport) får allt han behöver och mer därtill medans den känslosamme poeten (dvs jag om nu någon nu skulle ha missat det) inte får någonting.

Som vanligt visar Gud i sin allrikedom upp en fingertoppskänsla för att påvisa vad man saknar i livet genom att vissa till och med måste gå på klinik för att lära sig hantera det som man själv så desperat bara vill ha en endaste smula av. Inser inte Gud vikten av sexuell demokrati för att få ett glatt, vänligt och icke-frustrerat samhälle?! Eller bryr han sig inte?!

Det som jag inte kan greppa i det hela är när går man från att vara en vanlig sexfixerad typ (Och det inkluderar er tjejer också - försök inte ni är minst lika pilska som vi snubbar - ni är bara bättre på att dölja det) till att få epitetet "sexmissbrukare"? Är det när man missar putten för att man tänker på sitt senaste ligg? När man inte säger nej till ALLA kvinnor/män som vill ha en? Eller om man konstant tänker på sex (vilket garanterat skulle sätta de flesta i farozonen)? Eller när man så att säga går "the extra mile" för att i alla lägen få ha sex och fullständigt struntar i konsekvenserna?

För mig framstår det helt enkelt som att det snarast rör sig om ett problem av utbudskaraktär. Har man oändliga möjligheter till bra sex blir man sexmissbrukare, om man däremot inte har det så blir man det inte. Efterfrågan finns alltid men inte utbudet. Så vad som gäller är att klippa utbudet, och för att göra det har jag ett bra råd till Tiger Woods: Lägg golfklubban på hyllan och bli poet! Jag garanterar att det kommer att lösa problemet med att vara "sexmissbrukare" - inte för att man inte vill ha sex utan för att det inte längre finns något utbud!

Vilket för övrigt får mig att fundera på vad de gör på en sådan där klinik för sexmissbrukare: Lär de sig mantrat: "Just say no" och föreställer sig Margaret Thatcher, Nancy Reagan och Mona Sahlin nakna? Eller läser de poesi?

P.S. Thatcher funkar i alla lägen men för att inte vara sexistisk så går det bra att byta ut Nancy mot Ronald (inte McDonald) och Mona Sahlin mot Göran Persson. Men för hälsans skull bör man inte överdosera genom att tänka sig allihop på en gång.

onsdag 20 januari 2010

Helvetet

Helvetet MÅSTE vara en pendeltågsstation där man väntar på ett tåg som aldrig kommer. Och det som gör det till ett helvete är inte själva platsen, hur deprimerande den än må vara, utan det faktum att man rent mentalt ständigt är på väg därifrån.

Sen kan man lägga till alla dessa saker som jävlas med en också och som fransmännen av någon anledning är extra bra på (de har ett subtilt sadistiskt sinnelag): förseningar, perrongbyten och inställda tåg som inte informeras om alternativt informeras om med trasiga högtalare som skräller så att ingen hör vad som sägs, eller varför inte de traditionellt svenska jävelskapen: vädret och mörkret.


Men själva ESSENSEN av helvetet är det mentala. Det fungerar på samma sätt som Camus beskrivning av Sisyfos i Myten om Sisyfos: Han som är dömd att i helvetet för evigt rulla upp en enorm stenbumling för ett berg bara för att den ska rulla ned till botten igen just när han nått krönet. Enligt Camus är straffet inte något helvete om Sisyfos VET att just detta kommer att hända, om han är mentalt beredd på att detta ska ske. Det är just tron på att han rullar stenbumlingen upp för berget en sista gång varefter han har sonat sitt brott och igen kan ägna sig åt mer tillfredställande saker (som sex och dryckenskap) som är det som gör straffet till ett helvete.

På så sätt liknar min situation Sisyfos, det är själva väntan på att få mitt genombrott som knäcker mig. Så fort det är gjort kanske man äntligen kan få ägna sig åt ett hejdlöst sexliv med allehanda beundrarinnor inmundigandes tunnvis med Grand Cru viner och årgångschampagner. Men eftersom jag är smartare än Sisyfos och vet att mitt liv är ett helvete ägnar jag mig åt dessa laster även i väntan till den grad de mig erbjuds (det vill säga åtminstone åt dryckenskap men knappast av Grand Cru viner, som ni tyvärr vet av min beskrivning av mitt knapra vinliv - mitt sexliv är en öken).

Och det är just detta, min vägran att anpassa mig också mentalt, som gör att min stenbumling en dag kommer att stanna kvar på bergets topp!

Genombrottet väntar runt hörnet!

tisdag 19 januari 2010

Vinproblem

Jag har höjt snäppet lite när det gäller vinet; jag gick ut hårt pa fredagen med en flaska Médoc Cru Bourgeois 2002 (Chateau Les Moines Prestige) för hela 7,95 Euro. En lovande öppning, men var det allt?! Jag menar för det priset förväntar man sig ju fyrverkerier - minst - inte ett behagligt, mjukt, välbalanserat, nyansrikt vin utan övertoner!

Men som alkisen sa när han slog upp sin sextonde lättöl - skam den som ger sig - till lördagsmiddagen köpte jag ett Borgougne Premier Cru för hela 13,90 Euro hos en riktig caviste (nedsatt fran 17 Euro). Men inte faan hjälpte det, visserligen var vinet (Domaine Levert Mercurey 2004) både smakrikt och formidabelt mjukt och lent i mun, för att sedan följas av mogna röda frukter och peppar. Men för det första var vinet för smakrikt för maten, Filét mignon de Porc med en gräddsås, och dessutom drack jag det i början för varmt, så att pepprigheten tog loven av smaken av träspån, frukt och hallon i vinet.


Till söndagens Boeuf Bourgignon blev det ett Côte du Rhône Village Cairanne (Domaine de Aéria Cuvée Tradition 1998) som jag köpt på vinsalong för hela 9.50 Euro. Och det gjorde mig så förbannad; först för att det var så jävla gott och jag inte hade köpt mer än fem flaskor, sedan för att jag har lärt mig av Systembolagets personal att Côtes du Rhône Village-viner inte vinner på lagring. Jävla översittare!

Och i går blev det ett Madiran från 2000 (Chateau de Diusse) för att fira det faktum att man överlevt ytterligare en jävla måndag! Som vanligt blev det fler problem än fördelar med det; för det första kom jag inte ihåg priset, varför jag inte vet om det var gott eller inte. För det andra så var det mycket mjukt och fruktigt, men också kraftigt, men det försvann något i slutet eftersom jag karafferat det för länge.

Med alla dessa problem funderar jag allvarligt på att sluta dricka vin och bli en whiskykonnässör i stället!

måndag 18 januari 2010

Måndag bloody mandag

Måndagar är allt en jävla plåga! Det är då som trycket att få fart på sin produktion börjar bli besvärande och det inte finns någon lättnad i form av fest och helg inom en överskådlig framtid.

Inte minst blir kraven från omgivningen besvärande; jag menar som min tjej, hon har ingen aning om vilket tungt och intellektuellt utmattande jobb en poet har. På sista tiden har det blivit mer och mer kommentarer i stil med: "Är det allt du har gjort idag" eller "Du kunde väl ha plockat ur diskmaskinen i alla fall" eller till och med i värsta fall "Nu får du sluta upp att lägga flaskor överallt"!

Som om det inte var svårt nog att vara skapande poet i en bullrig stad utan att man ständigt ska bli avbruten i sina djupa tankar av påhopp riktade mot ens karaktär. Jag tror att hennes långa pendlingar, tidiga mornar och sena kvällar pa grund av jobbet gör henne lite grinig.

Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag är på gränsen till mitt genombrott; allt jag behöver är ett konstnärligt projekt som väcker uppmärksamhet, något som kräver sin man i en värld som består av Paris Hilton, Johnny Halliday och melodifestivaler!

Och inte faan känns det som jag kan få till det i dag heller - jag får väl gå till Brasseriet på rue de la Terrasse och ta mig en långlunch (de har en härlig Bavette med pommes frittes och sås gjord på charlottenlök - och till det skulle ju en pava Côte du Rhône sitta som en smäck) så kanske det lossnar.

Om inte säger jag som Tomas Ledin: "I morgon är en annan dag" (eller var det Peter Le Marc?)

fredag 15 januari 2010

Film och annat skräp

Jag läste i onsdagens Le Mond att filmaren Eric Rohmer är död. Jag menar - verkligen - vem bryr sig. En filmare vars mest uppmärksammade produktion består av filmer som Pauline à la plage vars största existentiella drama består i att man måste figurera ut huruvida man är mest tänd på dottern i de sena tonåren eller mamman (som måste ha fött sin dotter i tonåren), är inte direkt imponerande.

Likförbannat blir man avis när man tänker på hur en sådan konstnärlig klåpare hela sitt liv fått omge sig med både vackra kvinnor och en konstnärlig kredd. Med andra ord var Eric Rohmer en typisk sådan där man vars liv man skulle velat ha levt men vars gärning man skulle ha skämts för!

Förutom det är nog film den lägst stående av alla konstarter - om möjligt med undantag för pantomim!

torsdag 14 januari 2010

Sexiga Kajsa Anka

I natt låg jag som vanligt vaken och filosoferade över livet, konsten och döden. Och inte minst vad min nästa kulturgärning ska bli - jag har ingen aning men jag vet att det ska bli något stort; något som spränger ramarna för konsten, något som ger nya idéer, nya infallsvinklar. Något som helt omdefinierar poesin och lyriken både konstnärligt och som politisk kraft!

Men allt som oftast när jag var något på spåren stördes jag av sexuella fantasier. Inte minst störande då jag de facto fann att de bestod av Kajsa Anka. Det är något med hennes röst...

Varje morgon sitter man där mörbultad efter en sömnlös natt med Musses klubbhus på burken så man ska slippa allt snack. Musse och Mimmi piper på som ett par vedervärdiga amerikanska tonårstjejer så att man får bestialistiska begär som består av att man bara vill hoppa in i TV:n och slita huvudet av de jävlarna och köra ned de där stora öronen i halsarna på dem. Likaså med Kalle Anka som kraxar på som en speedad Kenta på Söderstadion 1976, och Långben som låter som herr korkad, naiv bondläpp.

In kommer Kajsa, hennes röst en sensuell smekning som redan i sitt första anslag får ens bröstvårtor, och allting annat också, att styvna. Förutom knäna då som man blir alldeles mjuk i. Hon fladdrar förföriskt med ögonfransarna och ur hennes näbb kommer lycka, framgång, blomsterbäddar i högsommarsolen, lyckliga suckar, sensualitet, smekningar (ja jag vet att jag upprepar mig) och inte minst en sjuhelvetes mjuk och oemotståndlig sexualitet. Jag vill ha henne!

Jag tror jag ska tillägna henne min nästa diktsamling!

onsdag 13 januari 2010

Jag har i alla fall mitt vin

Eftersom jag bor i ett vinproducerande land frågar en del mig om jag dricker mycket vin. Jag blir alltid lika irriterad av frågan; jag är ju förfan poet, att hinka vin ingår ju mer eller mindre i min arbetsbeskrivning. Det vet ju alla att varje respektabel poet och författare inte skulle ha kunnat skriva en rad om de inte funnits alkohol.

Så, Ja, jag dricker vin, ibland, men alltid med måtta - eller som vi säger här "avec moderation" - till skillnad från mina barbariska landsmän i mitt gamla land. Men jag gör det också utan att snobba med det - en last som många av mina nya landsmän hänger sig åt.

Och det är sant att vinet verkligen är bra för tankarna: i går till exempel när vi drack ett schysst vitt Bourgogne (JM Brocard, Portlandien, 5,90 Euro) till fisken, som med sina fina syror och torra fruktighet sedan också gick utmärkt till vår Chèvre "entre deux" och den Schweiziska Gruyeren, kom jag att tänka på hur orättvist det är här i världen. Att vissa minsann har råd att stoppa näsan i glas med Krug 1996 Champagne och att man själv minsann får hålla tillgodo med ett vitt Bourgogne som inte ens är ett Premier Cru en tisdagskväll. Eller än värre på fredagskvällen det vita vinet från Loire (Saumur) från 2005 som visserligen var förvånande gott men som bara kostade 3,95 Euro.


Inte ens till helgerna får man unna sig några större excesser. OK Bordeauxvinet från Graves (Chateau Brannens) var visserligen från toppåret 2000, hade karafferats, och var en smakrik smekning med mogen frukt och aningens, aningens rökighet som gick perfekt med våra Popiettes de veau på söndagsmiddagen - men det för futtiga 6,20 Euro på snabbköpet Shopi. Samma sak med vinet från Bergerac (Chateau Laulerie) som på lördagsmiddagen perfekt ackompagnerat våra Tournedos med Pomme de terre Sarlandais. Ett vin från 2001 som började få precis rätt ålderspatina med doften av stall och hö till den smaken av välmogna mörkröda frukter. Det hade jag hittat för 4,75 Euro på snabbköpet Franprix.

Sedan på måndagen var man ju tvungen att komma över det faktum att det var måndag igen, men det fick man göra med ett simpelt vin från Loire (Chinon) 2008 från Paul Buisse som jag via diverse specialerbjudanden köpt på Monoprix för endast 3 Euro. Visserligen var vinet gott, fräscht och fruktigt med en anings trä utan att vara spetsigt trots sin ungdom, och gick bra med vår spaghetti med köttfärsås - men det var ju inget Chateau Lafite-Rotschild 2005 precis. Eller ens Chateau Lafite-Rotschild 2007.

Förutom det faktum att vinet så klart avspeglar klasssamhället och man påminns om hur man förtrycks varje gång man tar sig ett glas retar det mig också att man måste dela på flaskorna - jag menar min tjej vill ju gärna ha ett glas, eller till och med ibland, två.

tisdag 12 januari 2010

Feta Fötter i Paris

Jag har ett gravt fysiologiskt problem: jag har feta fötter! Gud, den store skämtaren, har som ytterligare ett bevis på att det finns intelligent liv som bara vill jävlas med en gett mig dessa feta fötter.

Förutom att skorna klämmer pa ovansidan så kan man ju inte låta bli att irriteras till vansinne; jag menar hur snyggt är det att iklädd sin bästagåborts-armanikostym behöva knäböja mitt på gatan var tionde meter för att knyta sina skosnören?!

Med andra ord Gud: Gör om, gör rätt!

måndag 11 januari 2010

Apan Verner von Heidenstam

Det är jag. Jag är tillbaka: en bitter, cynisk, kverulant. Till skillnad från Fröding finns det inget fördrag med mig, inget romantiskt skimmer, och till skillnad från Strindberg finns det ingen som bryr sig ett enda juck över vad jag producerar... åtminstone inte så länge jag finns i livet. Blir väl ett jävla liv när man kolat. Men först efter att man begravts i glömska på fattigkyrkogården - om man nu släpps in av kyrkan förstås.

Sen har man poeter som Verner von Heidenstam. Jamenfyfaan för Heidenstam; romantiskt, infantilt, nationalistiskt pekoral! Som en poeternas svar på "Allsång på Skansen". Jävla apa!
"Sverige, Sverige, Sverige fosterland
vår längtans bygd, vårt hem på jorden"

Smaka på det jävla dravlet. Men det är klart, slickar man nationaliströv så blir det både Svenska akademien och Nobelpriset.

"Fall, julesnö, och susa djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, ..."
(von Heidenstam, 1899 & 1902, "Ett Folk")

Skrattretande pompöst men har man huvudet fullt av att förföra grannjäntan Greta på 16 bast har man väl lite svårt att hålla sig från hjärta, smärta och extatiska utrop om den fosterländska mossan. Det må vara förlåtet, men att skräpet blir upphöjt till skyarna visar bara att världen alltid varit full av idioter som älskar att låta sig bedragas. Kudos till Strindberg som i alla fall skrev vad han tyckte om dravlet.

Om man däremot INTE får till det med grannjäntan och skriver om det är det ingen som bryr sig.
"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger."
(Stagnelius, omkring 1818, "Till Förruttnelsen")

Jag hatar allt!