Det är inte utan att man undrar vad det står i svenska mäns hemliga stilguider?! En sak är klar, första raden, och den gäller väl egentligen ALLA svenskar, måste varna för alla färger som inte ingår i gråskalan. Detta gäller dock INTE för vind- och regn-jackor av gore-tex - då gäller i stället det omvända - ju grällare och mer omatchad färg desto bättre.
Men det stora mysteriet för mig är inte att svenskar generellt är rädda för färger, eller ens att när de väl sätter på sig färger får de någon slags frihetszap i skallen av dem och drar på så att en absinthe-hallicunerande van Gogh skulle blivit avis. De stora mysteriet är svenska mäns kläder, och då framför allt svenska manliga bondtölpars kläder.
Ett gott råd: en sladdrig fleece, tröja eller t-shirt blir INTE snygg bara för att det blaffas på stora märkesnamn typ HUGO BOSS, DOLCE GABBANA eller VERSACE över hela skiten. Snarare tvärtom. Men det tror svenska män, och ju bonnigare de är desto tydligare märken, som om de vill säga "in your face, jag är en man av värld, jag har vågat mig utanför Dressman" (om bara de låtit bli). De får ju till och med amerikanare att se välklädda ut.
Det är inte direkt svårt att spotta svenneturister - speciellt inte kategorin "män av värld från Dalslands skogar" - som med snusen rinnande ur käften stegar runt i skor som måste ha spolats upp på en strand i någon avkrok, iklädda illasittande saker med stora märkesblaffor som skriker HUGO BOSS eller har siluetter av polospelare.
Faaan vad man skäms för sitt nationella ursprung när man hamnar nära en sådan flock som bräker på sin träskvattentunga dialekt om hur konstigt allting är utanför Högböle ellr Yttre Hogdal eller varfaan de nu kommer i från! Och just när man börjar önska liberalare vapenlagar i Frankrike kommer med 100% säkerhet min tjej att haja att de är från Sverige och fråga, på fullt allvar, om jag inte blir glad av att höra mitt modersmål och undra om jag inte vill ansluta mig till mina landsmän som "verkar ha det så trevligt".
Allvarligt, till alla invånare i svenska bonnhålor: Ta tillbaka folkdräkterna eller stanna i hyddorna!
fredag 29 januari 2010
tisdag 26 januari 2010
Ilska mot maskinen
Min tystnad förklaras av min musa! Hon kom på besök i förrgår. Hennes uppenbarelse var en blandning av Vanessa Paradis och Anja Pärson - ni vet storstadselegant personlighet, känslighet, sprödhet och sugande sexighet med en sådan där underläpp som inte kan motstå att bita i å ena sidan och röda äppelkäcka kinder och muskulösa men mjuka lår som man bara kan få av ett sunt utomhusleverne å andra sidan.
Hon kom helt klart kallad av det nya diktprojektet "Kuken, ballen - hål i skallen" (det är klart ett par vinare och några glas calvados kan ha hjälpt till något). I vilket fall som helst blev resultatet en dikt som skrivits ned på ett skrynklat kvitto från Fnac där jag varit och botaniserat i CD-skivor från tidiga nittiotalet.
Dikten heter "Ilska mot maskinen"
"Allt som har stoppats upp,
Allt som har sagts,
Den moderna dadaistens eviga kropp,
Den har tamejfaan inget stopp
Vi är vi,
vilka skriker liksom vi?
Vilka vet liksom vi?
Know your enemy"
Det här är början på något stort, och större hade det säkert blivit om inte min tjej väckt mig när jag låg på golvet och drömde om min musa anklagandes mig för att ha hällt ut rödvin i hennes laptop... det är förfaan otroligt att vi konstnärer aldrig kan få ha vår kreativitet i fred i ett parförhållande.
Hon kom helt klart kallad av det nya diktprojektet "Kuken, ballen - hål i skallen" (det är klart ett par vinare och några glas calvados kan ha hjälpt till något). I vilket fall som helst blev resultatet en dikt som skrivits ned på ett skrynklat kvitto från Fnac där jag varit och botaniserat i CD-skivor från tidiga nittiotalet.
Dikten heter "Ilska mot maskinen"
"Allt som har stoppats upp,
Allt som har sagts,
Den moderna dadaistens eviga kropp,
Den har tamejfaan inget stopp
Vi är vi,
vilka skriker liksom vi?
Vilka vet liksom vi?
Know your enemy"
Det här är början på något stort, och större hade det säkert blivit om inte min tjej väckt mig när jag låg på golvet och drömde om min musa anklagandes mig för att ha hällt ut rödvin i hennes laptop... det är förfaan otroligt att vi konstnärer aldrig kan få ha vår kreativitet i fred i ett parförhållande.
söndag 24 januari 2010
Söndagsmorgon - sopor och reflektioner
Jag blev visst lite bitsk i går melllan lucnhvinaren och eftermiddagsgroggen. Jag ber om ursäkt för det kära läsare - om ni nu finns. När det gäller bilden ser ni hur fint sophanteringen i Paris fungerar. Om ni hittar ett sådant här sopberg utanför en port vet ni att ni hittat hem till mig. Bara att kliva över alla sopsäckar med blöjor och tompavor. Välkomna!
För övrigt har jag funderat över vilket oerhört brott mot all god smak det är av kvällstidningarna att publicera bilder på Tommy Körberg som är tagna efter 1980. Man blir ju direkt illamående - skicka bilderna till Tiger Woods, det lär ju bota all slags lust i ett huj.
Nu ska jag fundera över mitt nästa stora projekt - en diktsamling om min Sturm und Drang period - jag tror att den ska heta: "Kuken, ballen - hål i skallen". Vad sägs?!
För övrigt har jag funderat över vilket oerhört brott mot all god smak det är av kvällstidningarna att publicera bilder på Tommy Körberg som är tagna efter 1980. Man blir ju direkt illamående - skicka bilderna till Tiger Woods, det lär ju bota all slags lust i ett huj.
Nu ska jag fundera över mitt nästa stora projekt - en diktsamling om min Sturm und Drang period - jag tror att den ska heta: "Kuken, ballen - hål i skallen". Vad sägs?!
lördag 23 januari 2010
En förolämpande tystnad
Att vara poet handlar mycket om att lämna ut sig. Det handlar om total ärlighet, öppenhet och disciplin (såvida man inte är en sådan där prostituerad rövslickspoet som von Heidenstam ).
Man öppnar sin själ och lägger ut det som ett frivilligt offer på allmänhetens altare - och man gör det som en allmämnhetens tjänst. Man vill att folk ska lära sig av ens erfarenheter, att de ska lyssna och förstå att livet är mer än finlandsbåtar, kvällstidningar och Let's dance på tv. Att de ska se alla känslor, all hjärta och smärta, hänföras av det vackra, och framför allt att de ska beröras! Och visst gör man det som ett bevis på ens generösa natur - utan tanke på egen vinning eller berömmelse.
Men samtidigt blir man inte så lite förvånad när man inte får någon respons: Inte ett brev eller ett kort skrivet med med darrig hand och fläckat av tårar som vittnesbörd om djup tacksamhet, inte ens ett ynka mejl med tack eller en förfrågan om ens nästa diktsamling eller konstnärliga projekt! Vad som svider mest är givetvis att ingen ens orkat posta en enda kommentar. Varken bu eller bä! Jag är välförihelvetessatansjävlars ingen liter med mellanmjölk heller!
MEN DET ÄR KLART, DET GÖR VÄL ONT ATT INSE ATT ERA LIV ÄR TOTALT FÖRFELADE ERA...
Man öppnar sin själ och lägger ut det som ett frivilligt offer på allmänhetens altare - och man gör det som en allmämnhetens tjänst. Man vill att folk ska lära sig av ens erfarenheter, att de ska lyssna och förstå att livet är mer än finlandsbåtar, kvällstidningar och Let's dance på tv. Att de ska se alla känslor, all hjärta och smärta, hänföras av det vackra, och framför allt att de ska beröras! Och visst gör man det som ett bevis på ens generösa natur - utan tanke på egen vinning eller berömmelse.
Men samtidigt blir man inte så lite förvånad när man inte får någon respons: Inte ett brev eller ett kort skrivet med med darrig hand och fläckat av tårar som vittnesbörd om djup tacksamhet, inte ens ett ynka mejl med tack eller en förfrågan om ens nästa diktsamling eller konstnärliga projekt! Vad som svider mest är givetvis att ingen ens orkat posta en enda kommentar. Varken bu eller bä! Jag är välförihelvetessatansjävlars ingen liter med mellanmjölk heller!
MEN DET ÄR KLART, DET GÖR VÄL ONT ATT INSE ATT ERA LIV ÄR TOTALT FÖRFELADE ERA...
fredag 22 januari 2010
Inverterad sexmissbrukare
Jag lider med Tiger Woods. Jag har samma problem som han, fast åt andra hållet. När han får massor av sex, så mycket att han till och med kan missbruka det, så får jag inget. Så jävla typiskt storyofmylife liksom. Sportkillen (om nu golf kan klassas som en sport) får allt han behöver och mer därtill medans den känslosamme poeten (dvs jag om nu någon nu skulle ha missat det) inte får någonting.
Som vanligt visar Gud i sin allrikedom upp en fingertoppskänsla för att påvisa vad man saknar i livet genom att vissa till och med måste gå på klinik för att lära sig hantera det som man själv så desperat bara vill ha en endaste smula av. Inser inte Gud vikten av sexuell demokrati för att få ett glatt, vänligt och icke-frustrerat samhälle?! Eller bryr han sig inte?!
Det som jag inte kan greppa i det hela är när går man från att vara en vanlig sexfixerad typ (Och det inkluderar er tjejer också - försök inte ni är minst lika pilska som vi snubbar - ni är bara bättre på att dölja det) till att få epitetet "sexmissbrukare"? Är det när man missar putten för att man tänker på sitt senaste ligg? När man inte säger nej till ALLA kvinnor/män som vill ha en? Eller om man konstant tänker på sex (vilket garanterat skulle sätta de flesta i farozonen)? Eller när man så att säga går "the extra mile" för att i alla lägen få ha sex och fullständigt struntar i konsekvenserna?
För mig framstår det helt enkelt som att det snarast rör sig om ett problem av utbudskaraktär. Har man oändliga möjligheter till bra sex blir man sexmissbrukare, om man däremot inte har det så blir man det inte. Efterfrågan finns alltid men inte utbudet. Så vad som gäller är att klippa utbudet, och för att göra det har jag ett bra råd till Tiger Woods: Lägg golfklubban på hyllan och bli poet! Jag garanterar att det kommer att lösa problemet med att vara "sexmissbrukare" - inte för att man inte vill ha sex utan för att det inte längre finns något utbud!
Vilket för övrigt får mig att fundera på vad de gör på en sådan där klinik för sexmissbrukare: Lär de sig mantrat: "Just say no" och föreställer sig Margaret Thatcher, Nancy Reagan och Mona Sahlin nakna? Eller läser de poesi?
P.S. Thatcher funkar i alla lägen men för att inte vara sexistisk så går det bra att byta ut Nancy mot Ronald (inte McDonald) och Mona Sahlin mot Göran Persson. Men för hälsans skull bör man inte överdosera genom att tänka sig allihop på en gång.
Som vanligt visar Gud i sin allrikedom upp en fingertoppskänsla för att påvisa vad man saknar i livet genom att vissa till och med måste gå på klinik för att lära sig hantera det som man själv så desperat bara vill ha en endaste smula av. Inser inte Gud vikten av sexuell demokrati för att få ett glatt, vänligt och icke-frustrerat samhälle?! Eller bryr han sig inte?!
Det som jag inte kan greppa i det hela är när går man från att vara en vanlig sexfixerad typ (Och det inkluderar er tjejer också - försök inte ni är minst lika pilska som vi snubbar - ni är bara bättre på att dölja det) till att få epitetet "sexmissbrukare"? Är det när man missar putten för att man tänker på sitt senaste ligg? När man inte säger nej till ALLA kvinnor/män som vill ha en? Eller om man konstant tänker på sex (vilket garanterat skulle sätta de flesta i farozonen)? Eller när man så att säga går "the extra mile" för att i alla lägen få ha sex och fullständigt struntar i konsekvenserna?
För mig framstår det helt enkelt som att det snarast rör sig om ett problem av utbudskaraktär. Har man oändliga möjligheter till bra sex blir man sexmissbrukare, om man däremot inte har det så blir man det inte. Efterfrågan finns alltid men inte utbudet. Så vad som gäller är att klippa utbudet, och för att göra det har jag ett bra råd till Tiger Woods: Lägg golfklubban på hyllan och bli poet! Jag garanterar att det kommer att lösa problemet med att vara "sexmissbrukare" - inte för att man inte vill ha sex utan för att det inte längre finns något utbud!
Vilket för övrigt får mig att fundera på vad de gör på en sådan där klinik för sexmissbrukare: Lär de sig mantrat: "Just say no" och föreställer sig Margaret Thatcher, Nancy Reagan och Mona Sahlin nakna? Eller läser de poesi?
P.S. Thatcher funkar i alla lägen men för att inte vara sexistisk så går det bra att byta ut Nancy mot Ronald (inte McDonald) och Mona Sahlin mot Göran Persson. Men för hälsans skull bör man inte överdosera genom att tänka sig allihop på en gång.
onsdag 20 januari 2010
Helvetet
Helvetet MÅSTE vara en pendeltågsstation där man väntar på ett tåg som aldrig kommer. Och det som gör det till ett helvete är inte själva platsen, hur deprimerande den än må vara, utan det faktum att man rent mentalt ständigt är på väg därifrån.
Sen kan man lägga till alla dessa saker som jävlas med en också och som fransmännen av någon anledning är extra bra på (de har ett subtilt sadistiskt sinnelag): förseningar, perrongbyten och inställda tåg som inte informeras om alternativt informeras om med trasiga högtalare som skräller så att ingen hör vad som sägs, eller varför inte de traditionellt svenska jävelskapen: vädret och mörkret.
Men själva ESSENSEN av helvetet är det mentala. Det fungerar på samma sätt som Camus beskrivning av Sisyfos i Myten om Sisyfos: Han som är dömd att i helvetet för evigt rulla upp en enorm stenbumling för ett berg bara för att den ska rulla ned till botten igen just när han nått krönet. Enligt Camus är straffet inte något helvete om Sisyfos VET att just detta kommer att hända, om han är mentalt beredd på att detta ska ske. Det är just tron på att han rullar stenbumlingen upp för berget en sista gång varefter han har sonat sitt brott och igen kan ägna sig åt mer tillfredställande saker (som sex och dryckenskap) som är det som gör straffet till ett helvete.
På så sätt liknar min situation Sisyfos, det är själva väntan på att få mitt genombrott som knäcker mig. Så fort det är gjort kanske man äntligen kan få ägna sig åt ett hejdlöst sexliv med allehanda beundrarinnor inmundigandes tunnvis med Grand Cru viner och årgångschampagner. Men eftersom jag är smartare än Sisyfos och vet att mitt liv är ett helvete ägnar jag mig åt dessa laster även i väntan till den grad de mig erbjuds (det vill säga åtminstone åt dryckenskap men knappast av Grand Cru viner, som ni tyvärr vet av min beskrivning av mitt knapra vinliv - mitt sexliv är en öken).
Och det är just detta, min vägran att anpassa mig också mentalt, som gör att min stenbumling en dag kommer att stanna kvar på bergets topp!
Genombrottet väntar runt hörnet!
Sen kan man lägga till alla dessa saker som jävlas med en också och som fransmännen av någon anledning är extra bra på (de har ett subtilt sadistiskt sinnelag): förseningar, perrongbyten och inställda tåg som inte informeras om alternativt informeras om med trasiga högtalare som skräller så att ingen hör vad som sägs, eller varför inte de traditionellt svenska jävelskapen: vädret och mörkret.
Men själva ESSENSEN av helvetet är det mentala. Det fungerar på samma sätt som Camus beskrivning av Sisyfos i Myten om Sisyfos: Han som är dömd att i helvetet för evigt rulla upp en enorm stenbumling för ett berg bara för att den ska rulla ned till botten igen just när han nått krönet. Enligt Camus är straffet inte något helvete om Sisyfos VET att just detta kommer att hända, om han är mentalt beredd på att detta ska ske. Det är just tron på att han rullar stenbumlingen upp för berget en sista gång varefter han har sonat sitt brott och igen kan ägna sig åt mer tillfredställande saker (som sex och dryckenskap) som är det som gör straffet till ett helvete.
På så sätt liknar min situation Sisyfos, det är själva väntan på att få mitt genombrott som knäcker mig. Så fort det är gjort kanske man äntligen kan få ägna sig åt ett hejdlöst sexliv med allehanda beundrarinnor inmundigandes tunnvis med Grand Cru viner och årgångschampagner. Men eftersom jag är smartare än Sisyfos och vet att mitt liv är ett helvete ägnar jag mig åt dessa laster även i väntan till den grad de mig erbjuds (det vill säga åtminstone åt dryckenskap men knappast av Grand Cru viner, som ni tyvärr vet av min beskrivning av mitt knapra vinliv - mitt sexliv är en öken).
Och det är just detta, min vägran att anpassa mig också mentalt, som gör att min stenbumling en dag kommer att stanna kvar på bergets topp!
Genombrottet väntar runt hörnet!
tisdag 19 januari 2010
Vinproblem
Jag har höjt snäppet lite när det gäller vinet; jag gick ut hårt pa fredagen med en flaska Médoc Cru Bourgeois 2002 (Chateau Les Moines Prestige) för hela 7,95 Euro. En lovande öppning, men var det allt?! Jag menar för det priset förväntar man sig ju fyrverkerier - minst - inte ett behagligt, mjukt, välbalanserat, nyansrikt vin utan övertoner!
Men som alkisen sa när han slog upp sin sextonde lättöl - skam den som ger sig - till lördagsmiddagen köpte jag ett Borgougne Premier Cru för hela 13,90 Euro hos en riktig caviste (nedsatt fran 17 Euro). Men inte faan hjälpte det, visserligen var vinet (Domaine Levert Mercurey 2004) både smakrikt och formidabelt mjukt och lent i mun, för att sedan följas av mogna röda frukter och peppar. Men för det första var vinet för smakrikt för maten, Filét mignon de Porc med en gräddsås, och dessutom drack jag det i början för varmt, så att pepprigheten tog loven av smaken av träspån, frukt och hallon i vinet.
Till söndagens Boeuf Bourgignon blev det ett Côte du Rhône Village Cairanne (Domaine de Aéria Cuvée Tradition 1998) som jag köpt på vinsalong för hela 9.50 Euro. Och det gjorde mig så förbannad; först för att det var så jävla gott och jag inte hade köpt mer än fem flaskor, sedan för att jag har lärt mig av Systembolagets personal att Côtes du Rhône Village-viner inte vinner på lagring. Jävla översittare!
Och i går blev det ett Madiran från 2000 (Chateau de Diusse) för att fira det faktum att man överlevt ytterligare en jävla måndag! Som vanligt blev det fler problem än fördelar med det; för det första kom jag inte ihåg priset, varför jag inte vet om det var gott eller inte. För det andra så var det mycket mjukt och fruktigt, men också kraftigt, men det försvann något i slutet eftersom jag karafferat det för länge.
Med alla dessa problem funderar jag allvarligt på att sluta dricka vin och bli en whiskykonnässör i stället!
Men som alkisen sa när han slog upp sin sextonde lättöl - skam den som ger sig - till lördagsmiddagen köpte jag ett Borgougne Premier Cru för hela 13,90 Euro hos en riktig caviste (nedsatt fran 17 Euro). Men inte faan hjälpte det, visserligen var vinet (Domaine Levert Mercurey 2004) både smakrikt och formidabelt mjukt och lent i mun, för att sedan följas av mogna röda frukter och peppar. Men för det första var vinet för smakrikt för maten, Filét mignon de Porc med en gräddsås, och dessutom drack jag det i början för varmt, så att pepprigheten tog loven av smaken av träspån, frukt och hallon i vinet.
Till söndagens Boeuf Bourgignon blev det ett Côte du Rhône Village Cairanne (Domaine de Aéria Cuvée Tradition 1998) som jag köpt på vinsalong för hela 9.50 Euro. Och det gjorde mig så förbannad; först för att det var så jävla gott och jag inte hade köpt mer än fem flaskor, sedan för att jag har lärt mig av Systembolagets personal att Côtes du Rhône Village-viner inte vinner på lagring. Jävla översittare!
Och i går blev det ett Madiran från 2000 (Chateau de Diusse) för att fira det faktum att man överlevt ytterligare en jävla måndag! Som vanligt blev det fler problem än fördelar med det; för det första kom jag inte ihåg priset, varför jag inte vet om det var gott eller inte. För det andra så var det mycket mjukt och fruktigt, men också kraftigt, men det försvann något i slutet eftersom jag karafferat det för länge.
Med alla dessa problem funderar jag allvarligt på att sluta dricka vin och bli en whiskykonnässör i stället!
måndag 18 januari 2010
Måndag bloody mandag
Måndagar är allt en jävla plåga! Det är då som trycket att få fart på sin produktion börjar bli besvärande och det inte finns någon lättnad i form av fest och helg inom en överskådlig framtid.
Inte minst blir kraven från omgivningen besvärande; jag menar som min tjej, hon har ingen aning om vilket tungt och intellektuellt utmattande jobb en poet har. På sista tiden har det blivit mer och mer kommentarer i stil med: "Är det allt du har gjort idag" eller "Du kunde väl ha plockat ur diskmaskinen i alla fall" eller till och med i värsta fall "Nu får du sluta upp att lägga flaskor överallt"!
Som om det inte var svårt nog att vara skapande poet i en bullrig stad utan att man ständigt ska bli avbruten i sina djupa tankar av påhopp riktade mot ens karaktär. Jag tror att hennes långa pendlingar, tidiga mornar och sena kvällar pa grund av jobbet gör henne lite grinig.
Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag är på gränsen till mitt genombrott; allt jag behöver är ett konstnärligt projekt som väcker uppmärksamhet, något som kräver sin man i en värld som består av Paris Hilton, Johnny Halliday och melodifestivaler!
Och inte faan känns det som jag kan få till det i dag heller - jag får väl gå till Brasseriet på rue de la Terrasse och ta mig en långlunch (de har en härlig Bavette med pommes frittes och sås gjord på charlottenlök - och till det skulle ju en pava Côte du Rhône sitta som en smäck) så kanske det lossnar.
Om inte säger jag som Tomas Ledin: "I morgon är en annan dag" (eller var det Peter Le Marc?)
Inte minst blir kraven från omgivningen besvärande; jag menar som min tjej, hon har ingen aning om vilket tungt och intellektuellt utmattande jobb en poet har. På sista tiden har det blivit mer och mer kommentarer i stil med: "Är det allt du har gjort idag" eller "Du kunde väl ha plockat ur diskmaskinen i alla fall" eller till och med i värsta fall "Nu får du sluta upp att lägga flaskor överallt"!
Som om det inte var svårt nog att vara skapande poet i en bullrig stad utan att man ständigt ska bli avbruten i sina djupa tankar av påhopp riktade mot ens karaktär. Jag tror att hennes långa pendlingar, tidiga mornar och sena kvällar pa grund av jobbet gör henne lite grinig.
Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag är på gränsen till mitt genombrott; allt jag behöver är ett konstnärligt projekt som väcker uppmärksamhet, något som kräver sin man i en värld som består av Paris Hilton, Johnny Halliday och melodifestivaler!
Och inte faan känns det som jag kan få till det i dag heller - jag får väl gå till Brasseriet på rue de la Terrasse och ta mig en långlunch (de har en härlig Bavette med pommes frittes och sås gjord på charlottenlök - och till det skulle ju en pava Côte du Rhône sitta som en smäck) så kanske det lossnar.
Om inte säger jag som Tomas Ledin: "I morgon är en annan dag" (eller var det Peter Le Marc?)
fredag 15 januari 2010
Film och annat skräp
Jag läste i onsdagens Le Mond att filmaren Eric Rohmer är död. Jag menar - verkligen - vem bryr sig. En filmare vars mest uppmärksammade produktion består av filmer som Pauline à la plage vars största existentiella drama består i att man måste figurera ut huruvida man är mest tänd på dottern i de sena tonåren eller mamman (som måste ha fött sin dotter i tonåren), är inte direkt imponerande.
Likförbannat blir man avis när man tänker på hur en sådan konstnärlig klåpare hela sitt liv fått omge sig med både vackra kvinnor och en konstnärlig kredd. Med andra ord var Eric Rohmer en typisk sådan där man vars liv man skulle velat ha levt men vars gärning man skulle ha skämts för!
Förutom det är nog film den lägst stående av alla konstarter - om möjligt med undantag för pantomim!
Likförbannat blir man avis när man tänker på hur en sådan konstnärlig klåpare hela sitt liv fått omge sig med både vackra kvinnor och en konstnärlig kredd. Med andra ord var Eric Rohmer en typisk sådan där man vars liv man skulle velat ha levt men vars gärning man skulle ha skämts för!
Förutom det är nog film den lägst stående av alla konstarter - om möjligt med undantag för pantomim!
torsdag 14 januari 2010
Sexiga Kajsa Anka
I natt låg jag som vanligt vaken och filosoferade över livet, konsten och döden. Och inte minst vad min nästa kulturgärning ska bli - jag har ingen aning men jag vet att det ska bli något stort; något som spränger ramarna för konsten, något som ger nya idéer, nya infallsvinklar. Något som helt omdefinierar poesin och lyriken både konstnärligt och som politisk kraft!
Men allt som oftast när jag var något på spåren stördes jag av sexuella fantasier. Inte minst störande då jag de facto fann att de bestod av Kajsa Anka. Det är något med hennes röst...
Varje morgon sitter man där mörbultad efter en sömnlös natt med Musses klubbhus på burken så man ska slippa allt snack. Musse och Mimmi piper på som ett par vedervärdiga amerikanska tonårstjejer så att man får bestialistiska begär som består av att man bara vill hoppa in i TV:n och slita huvudet av de jävlarna och köra ned de där stora öronen i halsarna på dem. Likaså med Kalle Anka som kraxar på som en speedad Kenta på Söderstadion 1976, och Långben som låter som herr korkad, naiv bondläpp.
In kommer Kajsa, hennes röst en sensuell smekning som redan i sitt första anslag får ens bröstvårtor, och allting annat också, att styvna. Förutom knäna då som man blir alldeles mjuk i. Hon fladdrar förföriskt med ögonfransarna och ur hennes näbb kommer lycka, framgång, blomsterbäddar i högsommarsolen, lyckliga suckar, sensualitet, smekningar (ja jag vet att jag upprepar mig) och inte minst en sjuhelvetes mjuk och oemotståndlig sexualitet. Jag vill ha henne!
Jag tror jag ska tillägna henne min nästa diktsamling!
Men allt som oftast när jag var något på spåren stördes jag av sexuella fantasier. Inte minst störande då jag de facto fann att de bestod av Kajsa Anka. Det är något med hennes röst...
Varje morgon sitter man där mörbultad efter en sömnlös natt med Musses klubbhus på burken så man ska slippa allt snack. Musse och Mimmi piper på som ett par vedervärdiga amerikanska tonårstjejer så att man får bestialistiska begär som består av att man bara vill hoppa in i TV:n och slita huvudet av de jävlarna och köra ned de där stora öronen i halsarna på dem. Likaså med Kalle Anka som kraxar på som en speedad Kenta på Söderstadion 1976, och Långben som låter som herr korkad, naiv bondläpp.
In kommer Kajsa, hennes röst en sensuell smekning som redan i sitt första anslag får ens bröstvårtor, och allting annat också, att styvna. Förutom knäna då som man blir alldeles mjuk i. Hon fladdrar förföriskt med ögonfransarna och ur hennes näbb kommer lycka, framgång, blomsterbäddar i högsommarsolen, lyckliga suckar, sensualitet, smekningar (ja jag vet att jag upprepar mig) och inte minst en sjuhelvetes mjuk och oemotståndlig sexualitet. Jag vill ha henne!
Jag tror jag ska tillägna henne min nästa diktsamling!
onsdag 13 januari 2010
Jag har i alla fall mitt vin
Eftersom jag bor i ett vinproducerande land frågar en del mig om jag dricker mycket vin. Jag blir alltid lika irriterad av frågan; jag är ju förfan poet, att hinka vin ingår ju mer eller mindre i min arbetsbeskrivning. Det vet ju alla att varje respektabel poet och författare inte skulle ha kunnat skriva en rad om de inte funnits alkohol.
Så, Ja, jag dricker vin, ibland, men alltid med måtta - eller som vi säger här "avec moderation" - till skillnad från mina barbariska landsmän i mitt gamla land. Men jag gör det också utan att snobba med det - en last som många av mina nya landsmän hänger sig åt.
Och det är sant att vinet verkligen är bra för tankarna: i går till exempel när vi drack ett schysst vitt Bourgogne (JM Brocard, Portlandien, 5,90 Euro) till fisken, som med sina fina syror och torra fruktighet sedan också gick utmärkt till vår Chèvre "entre deux" och den Schweiziska Gruyeren, kom jag att tänka på hur orättvist det är här i världen. Att vissa minsann har råd att stoppa näsan i glas med Krug 1996 Champagne och att man själv minsann får hålla tillgodo med ett vitt Bourgogne som inte ens är ett Premier Cru en tisdagskväll. Eller än värre på fredagskvällen det vita vinet från Loire (Saumur) från 2005 som visserligen var förvånande gott men som bara kostade 3,95 Euro.
Inte ens till helgerna får man unna sig några större excesser. OK Bordeauxvinet från Graves (Chateau Brannens) var visserligen från toppåret 2000, hade karafferats, och var en smakrik smekning med mogen frukt och aningens, aningens rökighet som gick perfekt med våra Popiettes de veau på söndagsmiddagen - men det för futtiga 6,20 Euro på snabbköpet Shopi. Samma sak med vinet från Bergerac (Chateau Laulerie) som på lördagsmiddagen perfekt ackompagnerat våra Tournedos med Pomme de terre Sarlandais. Ett vin från 2001 som började få precis rätt ålderspatina med doften av stall och hö till den smaken av välmogna mörkröda frukter. Det hade jag hittat för 4,75 Euro på snabbköpet Franprix.
Sedan på måndagen var man ju tvungen att komma över det faktum att det var måndag igen, men det fick man göra med ett simpelt vin från Loire (Chinon) 2008 från Paul Buisse som jag via diverse specialerbjudanden köpt på Monoprix för endast 3 Euro. Visserligen var vinet gott, fräscht och fruktigt med en anings trä utan att vara spetsigt trots sin ungdom, och gick bra med vår spaghetti med köttfärsås - men det var ju inget Chateau Lafite-Rotschild 2005 precis. Eller ens Chateau Lafite-Rotschild 2007.
Förutom det faktum att vinet så klart avspeglar klasssamhället och man påminns om hur man förtrycks varje gång man tar sig ett glas retar det mig också att man måste dela på flaskorna - jag menar min tjej vill ju gärna ha ett glas, eller till och med ibland, två.
Så, Ja, jag dricker vin, ibland, men alltid med måtta - eller som vi säger här "avec moderation" - till skillnad från mina barbariska landsmän i mitt gamla land. Men jag gör det också utan att snobba med det - en last som många av mina nya landsmän hänger sig åt.
Och det är sant att vinet verkligen är bra för tankarna: i går till exempel när vi drack ett schysst vitt Bourgogne (JM Brocard, Portlandien, 5,90 Euro) till fisken, som med sina fina syror och torra fruktighet sedan också gick utmärkt till vår Chèvre "entre deux" och den Schweiziska Gruyeren, kom jag att tänka på hur orättvist det är här i världen. Att vissa minsann har råd att stoppa näsan i glas med Krug 1996 Champagne och att man själv minsann får hålla tillgodo med ett vitt Bourgogne som inte ens är ett Premier Cru en tisdagskväll. Eller än värre på fredagskvällen det vita vinet från Loire (Saumur) från 2005 som visserligen var förvånande gott men som bara kostade 3,95 Euro.
Inte ens till helgerna får man unna sig några större excesser. OK Bordeauxvinet från Graves (Chateau Brannens) var visserligen från toppåret 2000, hade karafferats, och var en smakrik smekning med mogen frukt och aningens, aningens rökighet som gick perfekt med våra Popiettes de veau på söndagsmiddagen - men det för futtiga 6,20 Euro på snabbköpet Shopi. Samma sak med vinet från Bergerac (Chateau Laulerie) som på lördagsmiddagen perfekt ackompagnerat våra Tournedos med Pomme de terre Sarlandais. Ett vin från 2001 som började få precis rätt ålderspatina med doften av stall och hö till den smaken av välmogna mörkröda frukter. Det hade jag hittat för 4,75 Euro på snabbköpet Franprix.
Sedan på måndagen var man ju tvungen att komma över det faktum att det var måndag igen, men det fick man göra med ett simpelt vin från Loire (Chinon) 2008 från Paul Buisse som jag via diverse specialerbjudanden köpt på Monoprix för endast 3 Euro. Visserligen var vinet gott, fräscht och fruktigt med en anings trä utan att vara spetsigt trots sin ungdom, och gick bra med vår spaghetti med köttfärsås - men det var ju inget Chateau Lafite-Rotschild 2005 precis. Eller ens Chateau Lafite-Rotschild 2007.
Förutom det faktum att vinet så klart avspeglar klasssamhället och man påminns om hur man förtrycks varje gång man tar sig ett glas retar det mig också att man måste dela på flaskorna - jag menar min tjej vill ju gärna ha ett glas, eller till och med ibland, två.
tisdag 12 januari 2010
Feta Fötter i Paris
Jag har ett gravt fysiologiskt problem: jag har feta fötter! Gud, den store skämtaren, har som ytterligare ett bevis på att det finns intelligent liv som bara vill jävlas med en gett mig dessa feta fötter.
Förutom att skorna klämmer pa ovansidan så kan man ju inte låta bli att irriteras till vansinne; jag menar hur snyggt är det att iklädd sin bästagåborts-armanikostym behöva knäböja mitt på gatan var tionde meter för att knyta sina skosnören?!
Med andra ord Gud: Gör om, gör rätt!
Förutom att skorna klämmer pa ovansidan så kan man ju inte låta bli att irriteras till vansinne; jag menar hur snyggt är det att iklädd sin bästagåborts-armanikostym behöva knäböja mitt på gatan var tionde meter för att knyta sina skosnören?!
Med andra ord Gud: Gör om, gör rätt!
måndag 11 januari 2010
Apan Verner von Heidenstam
Det är jag. Jag är tillbaka: en bitter, cynisk, kverulant. Till skillnad från Fröding finns det inget fördrag med mig, inget romantiskt skimmer, och till skillnad från Strindberg finns det ingen som bryr sig ett enda juck över vad jag producerar... åtminstone inte så länge jag finns i livet. Blir väl ett jävla liv när man kolat. Men först efter att man begravts i glömska på fattigkyrkogården - om man nu släpps in av kyrkan förstås.
Sen har man poeter som Verner von Heidenstam. Jamenfyfaan för Heidenstam; romantiskt, infantilt, nationalistiskt pekoral! Som en poeternas svar på "Allsång på Skansen". Jävla apa!
"Sverige, Sverige, Sverige fosterland
vår längtans bygd, vårt hem på jorden"
Smaka på det jävla dravlet. Men det är klart, slickar man nationaliströv så blir det både Svenska akademien och Nobelpriset.
"Fall, julesnö, och susa djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, ..."
(von Heidenstam, 1899 & 1902, "Ett Folk")
Skrattretande pompöst men har man huvudet fullt av att förföra grannjäntan Greta på 16 bast har man väl lite svårt att hålla sig från hjärta, smärta och extatiska utrop om den fosterländska mossan. Det må vara förlåtet, men att skräpet blir upphöjt till skyarna visar bara att världen alltid varit full av idioter som älskar att låta sig bedragas. Kudos till Strindberg som i alla fall skrev vad han tyckte om dravlet.
Om man däremot INTE får till det med grannjäntan och skriver om det är det ingen som bryr sig.
"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger."
(Stagnelius, omkring 1818, "Till Förruttnelsen")
Jag hatar allt!
Sen har man poeter som Verner von Heidenstam. Jamenfyfaan för Heidenstam; romantiskt, infantilt, nationalistiskt pekoral! Som en poeternas svar på "Allsång på Skansen". Jävla apa!
"Sverige, Sverige, Sverige fosterland
vår längtans bygd, vårt hem på jorden"
Smaka på det jävla dravlet. Men det är klart, slickar man nationaliströv så blir det både Svenska akademien och Nobelpriset.
"Fall, julesnö, och susa djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, ..."
(von Heidenstam, 1899 & 1902, "Ett Folk")
Skrattretande pompöst men har man huvudet fullt av att förföra grannjäntan Greta på 16 bast har man väl lite svårt att hålla sig från hjärta, smärta och extatiska utrop om den fosterländska mossan. Det må vara förlåtet, men att skräpet blir upphöjt till skyarna visar bara att världen alltid varit full av idioter som älskar att låta sig bedragas. Kudos till Strindberg som i alla fall skrev vad han tyckte om dravlet.
Om man däremot INTE får till det med grannjäntan och skriver om det är det ingen som bryr sig.
"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger."
(Stagnelius, omkring 1818, "Till Förruttnelsen")
Jag hatar allt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)