Arbetar-jargong

Jag har en chef, vi kan kalla honom chefen, som kör med typiskt sådant där proletärt arbetarsnack. Jag antar att han gör det för att verka tuff men det är f-n så enerverande att människan inte kan uttrycka sig klart så att man fattar vad han menar. Det tragiska är att ingen vågar påpeka att hans jargong mest är patetisk och inte alls vidare tuff.

Till exempel brukar han komma in på kontoret och be mig ”optimera portföljen” fast jag inte har någon, jag menar vem med lite stil och klass går runt med en portfölj som vilken lallande byråkrat som helst (i början när jag tog honom på orden oroade jag mig för att han snart skulle kräva att jag satte sådana där hemska lappar av läder på armbågarna på mina Armanikostymer). Ibland har han kommit inrusande för att skrika att jag ska: ”gå ur positionerna i” (sedan följer namnet på valfritt företag, land eller valuta) vilket jag ser som ett obskyrt sätt att försöka få uppmärksamhet. Mest pinsamt är det när han försöker låta häftig genom att slänga in en massa mumbo-jumbo på engelska i meningarna, typ: ”Vad är Pi-i- Rätjio”, ”Rättörnonäkvitty”, ”Vuäljöätrisk”, ”Käschflöo” eller ”Äbnormalörnings”. Det hela påminner mig om när jag var liten och lekte cowboy och man låtsades att man gick på saloonen i Släjmi-Bäjmi-City, hade knallpulver-pistol och drack outblandad saft i små plastglas och låtsades att det var stark whisky. Det hade således varit ganska oförargligt om inte chefen varit en man i sextio-årsåldern.

Men då jag inte ville göra honom besviken började jag skrika tillbaka egna ord på låtsasengelska baserat på läten jag plockat upp i korridorerna som lät likadana typ: ”Tjiefäxekjutivpäjpertörner”. Det intressantaste var att se hur chefen reagerade, han var nämligen som en Pavlovs hund som reagerade på vissa engelskliknande ljud med stor entusiasm medans andra fick honom att tvärtom direkt visa upp en bekymrad min och börja mumla. Allt som slutade på ”Käschflou” (t.ex. Börmankäschflou), ”Pråffit” (t.ex. Schörnömänpråffit), ”Vuäljö” (ok, ni hajar), ”Örnings” och framför allt ”Rättörn” gjorde honom entusiastisk men det som slutade på ”Risk” (ja ni vet som spelet fast uttalat med ett tjockt ”R” typ bönder i Uppland), ”wrajtdaun” eller framför allt ”låsses” fick honom att bekymrat skaka på huvudet och börja mumla för sig själv. En tredje reaktion var att han verkade speciellt intresserad när jag drog något engelsktaktigt med ljudet ”måddäll”  på slutet. En gång drog jag i med ”fajnäntjialbörndisköountklåusjyr-måddäll” – då såg jag hur han stelnade till en tiondels sekund innan han vände på klacken och gick. Han kom tillbaka efter en kvart och bad mig följa med och ta ett glas på Eriks vinbar.

Jag visste inte om han tröttnat på leken eller om han bara ville ha en paus för att kanske prata om något på riktigt istället för att skrika påhittade ord på engelska. I vilket fall som helst spelade det mindre roll, jag ägnade min uppmärksamhet åt den flaska Henriot Echanteleurs 1996 som han beställt in (och som den snåljåpen hävdade att vi skulle dela på – men tji fick han – för när han höll låda hävde jag i rask takt i mig fem glas – som champagnekonnässören Josephine Edelskog uttrycker det: ”jag njuter av champagne mycket och ofta" men strunt samma – åter till något viktigare – åter till mig).

Efter att vi druckit ur flaskan (han lyckades krama ur några sista droppar i slutet den alkoholisten) klappade chefen mig på axeln med sin vänstra hand, hälsade med ett fast handslag med sin högra medan han såg mig rakt in i ögonen – och sedan gick han. Märklig man. Ännu märkligare blev det när jag kom tillbaka till jobbet efter några dagar (ok, jag tog en vecka, jag måste ju försöka hitta min poetiska musa igen)– jag hade fått ett nytt stort kontor högst upp i huset, fullständigt med barskåp, vinkyl, champagnehinkar och en egen avdelning med bastu och dusch. Folk kom fram och gratulerade och chefen sade högt att jag som expert på ”måddelling” var rätt man för att leda avdelningen för (följt av mer låtsasengelska) men det lät som: ”Finantjialdärivatifsträjding” eller något ditåt.

Chefen måste ha hittat någon av mina dikter vars djup och känsla räddat honom  från ett tomt liv som han hitintills fyllt ut med meningslösa ljud av anglosaxisk karaktär då han inte kunnat sätta ord på sin ångest och sina kval över livets gåtor(ok, tydligen var han bara delvis räddad men den första insikten är den svåraste) . Han har insett min storhet och äntligen får jag som skapande poet som ger ljus åt vilsna själar som färdas i mörker åtminstone ett uns belöning och uppskattning.

Kanske kan jag hitta min musa i vinkylen...

Arbetaren

Det har varit tyst från mig, det medges. Den mörka anledningen heter ”jobb” och stavas pengar. Ungefär samtidigt som min tjej tog sina kreditkort ifrån mig och slängde ut mig och mina kostymer, skrivböcker och datorn (i den ordningen) stillade min musa sin låga. Antagligen gjorde de följande händelserna att min musa tog sitt liv i direkt vämjelse över hur lågt en poet kan sjunka av materiella skäl.

Efter att några veckor på Hotel Lutecia (ett kreditkort hade jag fått med mig) börjat skrapa krediten i botten, befann jag mig av ekonomiska skäl på ett *rys* tvåstjärnigt hotell (som antagligen skulle anses som pittoreskt av varje svensk medelklassakademiker med frankofona komplex) på rue de Batignolles. Jag hade nått den poetiska botten – ekonomin styrde mina val! Inte känslan, skönheten, konsten, poesin… utan EKONOMIN!

Några dagars fåfänga försök att kränga mina dikter var utan minsta resultat (om man inte räknar en kortare palaver med en arg restaurangägare som ansåg att jag störde matgästerna), så jag insåg att min marknad antagligen var i Sverige i alla fall – speciellt som alla mina dikter trots allt är på Svenska – detta granitens, skogarna och äventyrarnas urmål. Att skriva dikter på franska bara för att tillfredsställa de okunniga massorna är inget alternativ, för det första blir dikter på franska nödvändigtvis alldeles för sockerromantiska för det andra vem f-n orkar slösa tid på att lära sig ett perifert småspråk som franska?

Sagt och gjort – mot Sverige, den litterära scenen, Nobelpriset och Svenska Akademin. Väl ditkommen var det dock tydligt att jag glömt min senaste sejour i eländet Sverige under 2010 trots att det inte gått alltför lång tid – antagligen psykets sätt att rädda en ur fördärvet, för hade jag kommit ihåg en bråkdel av vad att bo i ”det där landet” innebär hade jag hellre bett att få jobba som textilarbetare för HM i något fallfärdigt ruckel till höghus i Bangladesh eller till och med läst en bok av Håkan Nesser. Fan, jag hade till och med bett min tjej om ursäkt för att ha överskridit hennes kredit genom att inhandla ett par lådor (okej en pall) Cristal 2002 och sedan slänga ut hennes skrivbord o skrivbordsmöbler för att få plats med dem samt en snitsig vintunna och ett par fåtöljer som jag som ordförande för vinklubben Munstänkarna kunde använda vid vinprovning (när hon undrade vem som skulle prova med mig sa jag som det var: ”förhoppningsvis ingen”). Fattar fortfarande inte varför hon överreagerade som hon gjorde (hon skrek något om ovärderligt arv) men så är ju kvinnor mindre rationella och mer fast i materiella saker och konsumtion än vad män är.

Hursomhelst ledde det mig tillbaka till Sverige och det som ska vara Sveriges kulturella centrum, men som egentligen inte är något annat än en enda stor självförhärligande varböld, Stockholm. Här befann jag mig i min poesis ursprungsland och ingen ville befatta sig med mig och mina dikter. Svenskar är och förblir obildbara barbarer. Till slut fanns ingen annan lösning ät att skaffa sig ett ARBETE. Att besudla mina ädla konstnärshänder och min skaparsjäl med något så pöbelaktigt som ett jobb! Problemet var att hitta ett jobb som stämde med mina krav: ett jobb som kombinerar bärandet av snitsiga kostymer, mycket pengar, lite jobb och inget ansvar.

Svaret var man kan hitta ett sådant var givet, inom finansbranschen. Som bank- eller finansman behöver man inte ta minsta ansvar för sina handlingar, man får snuskigt bra betalt utan att jobba på riktigt och man får ha kostym. Så jag kapade ett CV på nätet, bytte bara namnet, födelsedatumet och till meriten ”Bank of Sweden Nobel Prize in Economics in the Memory of Alfred Nobel” under ”Awards and distinctions” lade jag också till ”Nobel Prize in Literature” som ett sätt att påpeka mina litterära kvaliteter. Sedan skickade jag ut eländet till varenda ställe som hade något med finans, kredit eller bank i namnet.

Efter några dagar började responserna strömma in, jag blev kallad på möte än här än där och i takt med att jag gick på mötena ökad min lön och min bonus. Till sist fick jag nog av mötena, eller snarare av meny n på Grands Franska där alla möten av någon outgrundlig anledning hölls, och tog en tjänst på en av Sveriges större banker (jag vill inte skriva vilken för jag vill inte ge dem reklam i onödan – det är de inte värda) med en sjusiffrig månadslön samt en enorm bonus som gick upp för i princip allt, inklusive om jag nös eller gick på toaletten. Det sistnämnda skulle tydligen göra mig mer motiverad att göra ett bra arbete – fråga mig inte hur, men om jag får mer betalt för att dra en taja på muggen än vad en gymnasielärare tjänar på ett år så inte mig emot.

Så gick det till när jag ställde mig till proletärernas utsugna skara. Så nästa gång du ser en Porsche Cayenne SUV med nummerskylten ”CASH ÄR POESI”, stanna gärna till och tänk på att vi alla är trälar.

Vissa trälar är bara lite finare och lite bättre än ni andra.