Det är väl bara att inse att en av sjukdomarna inom poesin är dess koppling till de "fina" konsterna - dess potential för att gå hem också i de borgerliga sfärerna. De är under dessa förhållanden som det är viktigare än någonsin för oss skapande konstärer att finna poesi på de mest oväntade ställen - ett sådant är givetvis inom heavy metal. Med subtilitet och många oväntade lager fångar de korsningen mellan politiken och den romantiska poesin på ett sätt som borde göra Horace Engdahl grön av avund och få honom att inse att han ska sluta sprätta runt på KB med fisförnäm min bara för att han har blivit medlem av de aderton inavlade...
Denna video är därför tillägnad dig Horace...
Bad News-Warriors of Genghis Kahn
måndag 2 maj 2011
fredag 4 mars 2011
Gåspennan
Mitt projektt Homage à Uma finns inte mer. Värden är inte redo för äkta, djup, seriös romantik. Den vill ha skit, och vill den ha skit ska den få skit!
Det har varit en riktig skitdag! En sådan där dag som visar att hela världen bara finns till för att jävlas med oss poeter, ja faktiskt med oss konstnärer och visionärer överhuvudtaget. Jag gick upp i morse i trygg förvissning om att jag skulle skriva min första världsomvälvande dikt med en äkta gåspenna, men här sitter jag trött och ledbruten och bloggar framför den här jävla datorn i alla fall.
För det första, varuhus har INTE gåspennor. Det gäller för byggnadsvaruhus som Castorama; möbel och inredningsaffärer som Ikea, BHV osv; bok och pappershandlar som Fnac; lyxaffärer som Printemps och Gallerie Lafayette. Så mycket må vara hänt, att efterfrågan på en exklusiv artikel för oss hyperintellektuella inte finns tillgänglig på den breda massans varuhus var väl egentligen väntat.
Men att inte heller små specialaffärer som den lilla pappershandeln med den buttra gamla damen på rue Morceau (så grinig som hon är så var jag säker på att hon var en äkta intellektuell - men där fick man), eller små specialiserade bokhandlare som librairen på rue de Levis eller antikvaritatet på rue Legendre.
Så vad gör man? Någon föreslog att jag skulle kolla hos en slaktare. Visserligen är slaktare som alla vet analfabetiska barbariska pragmatiker med blodiga händer, men så mycket fäderfjän som brunkar hänga utanför alla Boucherier på rue de Levis så måste det ju finnas några rejäla gåspennor. Men icke - inte ens fasanpenna eller den minsta lilla hönspenna.
Då kom jag på att någon fet övergödd duva borde man väl kunna klubba i alla fall. I min skapande poetiska förtvivlan stapplade jag bort på Boulevard Batignolle mot Place de Clichy men där fanns det bara avgaser och heroin. De duvor jag såg var antingen platta eller för risiga för ett så erotiskt-romantiskt projekt som mitt.
I min förtvivlan tog jag mig till sådana förfärliga turistmagneter som Jardin de Luxembourg och Les Tuillieres. Jag tänkte att duvor som fötts upp av feta amerikanska turister borde vara en smal sak att fånga, plus att fjädrarna borde vara blanka och fina av mackdonaldsdieten (jag skriver inte rätt namn - man vet aldrig om de där j-vla jänkarlakejerna kan få för sig att skicka sina advokater så man hamnar på guantanamo - eller än värre på en gudsförgäten plats i Floridas ödemarken bland en massa bräkande inavlade Bushkusiner).
Men inte, det enda jag ådrog mig var ett långt samtal med några k-pistbeväpnade säkerhetsvakter utanför senatshuset i Jardin de Luxembourg som (typiskt nog) gjorts uppmärksamma på mitt "irrationella beteende" av en fet familj från Florida.
Så visst - om konst, poesi, romantik, erotik och glädje är "irrationellt beteende" så kan ni få ha eran j-vla disneyworld-värld. Jag ger tamejfaan upp!
P.S. Som kompromiss köpte jag en fin och sk-tdyr bläckpenna från Mont Blanc med min tjejs kontokort. Det var en korkad jävla idé i vilket fall, jag har j-vligt svårt att läsa min egen krattiga handstil, plus att det inte finns något rättstavningsprogram. Dessutom måste ju det man skriver likt förbannat skrivas in i datorn.
Det har varit en riktig skitdag! En sådan där dag som visar att hela världen bara finns till för att jävlas med oss poeter, ja faktiskt med oss konstnärer och visionärer överhuvudtaget. Jag gick upp i morse i trygg förvissning om att jag skulle skriva min första världsomvälvande dikt med en äkta gåspenna, men här sitter jag trött och ledbruten och bloggar framför den här jävla datorn i alla fall.
För det första, varuhus har INTE gåspennor. Det gäller för byggnadsvaruhus som Castorama; möbel och inredningsaffärer som Ikea, BHV osv; bok och pappershandlar som Fnac; lyxaffärer som Printemps och Gallerie Lafayette. Så mycket må vara hänt, att efterfrågan på en exklusiv artikel för oss hyperintellektuella inte finns tillgänglig på den breda massans varuhus var väl egentligen väntat.
Men att inte heller små specialaffärer som den lilla pappershandeln med den buttra gamla damen på rue Morceau (så grinig som hon är så var jag säker på att hon var en äkta intellektuell - men där fick man), eller små specialiserade bokhandlare som librairen på rue de Levis eller antikvaritatet på rue Legendre.
Så vad gör man? Någon föreslog att jag skulle kolla hos en slaktare. Visserligen är slaktare som alla vet analfabetiska barbariska pragmatiker med blodiga händer, men så mycket fäderfjän som brunkar hänga utanför alla Boucherier på rue de Levis så måste det ju finnas några rejäla gåspennor. Men icke - inte ens fasanpenna eller den minsta lilla hönspenna.
Då kom jag på att någon fet övergödd duva borde man väl kunna klubba i alla fall. I min skapande poetiska förtvivlan stapplade jag bort på Boulevard Batignolle mot Place de Clichy men där fanns det bara avgaser och heroin. De duvor jag såg var antingen platta eller för risiga för ett så erotiskt-romantiskt projekt som mitt.
I min förtvivlan tog jag mig till sådana förfärliga turistmagneter som Jardin de Luxembourg och Les Tuillieres. Jag tänkte att duvor som fötts upp av feta amerikanska turister borde vara en smal sak att fånga, plus att fjädrarna borde vara blanka och fina av mackdonaldsdieten (jag skriver inte rätt namn - man vet aldrig om de där j-vla jänkarlakejerna kan få för sig att skicka sina advokater så man hamnar på guantanamo - eller än värre på en gudsförgäten plats i Floridas ödemarken bland en massa bräkande inavlade Bushkusiner).
Men inte, det enda jag ådrog mig var ett långt samtal med några k-pistbeväpnade säkerhetsvakter utanför senatshuset i Jardin de Luxembourg som (typiskt nog) gjorts uppmärksamma på mitt "irrationella beteende" av en fet familj från Florida.
Så visst - om konst, poesi, romantik, erotik och glädje är "irrationellt beteende" så kan ni få ha eran j-vla disneyworld-värld. Jag ger tamejfaan upp!
P.S. Som kompromiss köpte jag en fin och sk-tdyr bläckpenna från Mont Blanc med min tjejs kontokort. Det var en korkad jävla idé i vilket fall, jag har j-vligt svårt att läsa min egen krattiga handstil, plus att det inte finns något rättstavningsprogram. Dessutom måste ju det man skriver likt förbannat skrivas in i datorn.
tisdag 8 februari 2011
En kaffe-panne!
Nu har den där odräglige släktingen fixat kaffemaskinen också. Allt för att j-vlas med mig. Men jag sa till honom att jag tyckte kaffet smakade bättre innan - så det så!
Att ha och inte ha...
Ibland blir man riktigt överraskad - men inte på ett positivt sätt. Vi var bortbjudna på middag, en födesledagsmiddag hos en släkting (alltså till min tjej, själv skulle jag aldrig nedlåta mig till det påtvingade ungänge som släkten innebär). Denne släkting är en ulv i fårakläder, anspråkslös, trevlig, glad med ett öppet, intresserat och välkomnande sätt som bara måste vara till för att irritera en.
Men jag låter mig minsann inte luras och minsann; Hans falskhet visar inga gränser då han, utan att kommentera det faktum, serverar ett Bordeaux Grand Cru vin från toppåret 1990 till middagen (i karaff för att lura oss - men jag smög in i köket och hittade flaskorna).
Vinet, Château Cantemerle 1990 från Haut Médoc är suveränt, silkeslent med en underbar smak och en spänst som skvallrar om att vinet lätt skulle klara minst tio års lagring till. Här finns allt utan att någon del av vinets smak går till överdrift, syror, frukt och den lilla blyerspennesmaken högst upp i gommen med en lååång eftersmak utan att vinet för denskull någonsin känns aggressivt eller starkt.
Man kan ju undra hur denne man som säger sig vara socialist (jag vet att han röstar på PS - Partie Socialiste) kan trycka upp sina borgerliga ovanor i fejan på riktiga rebeller som jag! Serverar man ett Grand Cru vin från Bordeaux från ett toppår som 1990 så är man en bracka hur mycket man än växt upp under påvra omständigheter och arbetat sig fram hela livet!
Som den svältande konstnär jag är hade jag inget annat val än att protestera - varför jag tydligt påpekade min svåra livssituation då vi bjöd tillbaka genom att servera ett simpelt vin från Macôn Village som kostat mindre än fem Euro.
Om min mun inte varit fylld av förräderiets bittra kalk hade jag kanske funnit det gott. Men som nu var kände jag inte vinets mjukhet, frukt och något sötlakritsartade eftersmak. För att ytterligare jävlas med mig hävdade vår falske släkting att han tyckte vinet var riktigt gott.
De är fan så bortskämda underklassen!
Men jag låter mig minsann inte luras och minsann; Hans falskhet visar inga gränser då han, utan att kommentera det faktum, serverar ett Bordeaux Grand Cru vin från toppåret 1990 till middagen (i karaff för att lura oss - men jag smög in i köket och hittade flaskorna).
Vinet, Château Cantemerle 1990 från Haut Médoc är suveränt, silkeslent med en underbar smak och en spänst som skvallrar om att vinet lätt skulle klara minst tio års lagring till. Här finns allt utan att någon del av vinets smak går till överdrift, syror, frukt och den lilla blyerspennesmaken högst upp i gommen med en lååång eftersmak utan att vinet för denskull någonsin känns aggressivt eller starkt.
Man kan ju undra hur denne man som säger sig vara socialist (jag vet att han röstar på PS - Partie Socialiste) kan trycka upp sina borgerliga ovanor i fejan på riktiga rebeller som jag! Serverar man ett Grand Cru vin från Bordeaux från ett toppår som 1990 så är man en bracka hur mycket man än växt upp under påvra omständigheter och arbetat sig fram hela livet!
Som den svältande konstnär jag är hade jag inget annat val än att protestera - varför jag tydligt påpekade min svåra livssituation då vi bjöd tillbaka genom att servera ett simpelt vin från Macôn Village som kostat mindre än fem Euro.
Om min mun inte varit fylld av förräderiets bittra kalk hade jag kanske funnit det gott. Men som nu var kände jag inte vinets mjukhet, frukt och något sötlakritsartade eftersmak. För att ytterligare jävlas med mig hävdade vår falske släkting att han tyckte vinet var riktigt gott.
De är fan så bortskämda underklassen!
fredag 28 januari 2011
Homage à Uma!
Mais Oui! Jag har goda nyheter, romantiken är INTE död! Den finns och den är inkarnerad i Uma och jag kommer att sprida den till er alla. Det är mitt kall, DET är projekt: Homage à Uma!
Jag visste när jag vaknade att dagen skulle bli en poetiskt produktiv dag. Jag visste bara inte hur jag skulle börja. Hur jag skulle få till det.
Så för en gång skull tillgrep jag det vapen som varje medlem av kulturelit flyr, som varje poet värdig namnet föraktar: den simpla TV:n. Men vi intellektuella vet hur man använder TV:n också i tänkandets och kreativitetens tjänst (till skillnad från alla melodifestival- och let's dance-beroende kreti och pleti som TV vanligtvis vänder sig till).
Jag kollade igenom filmer med Uma: Kill Bill 1 o 2, Bat Man 3 osv och till sist fann jag det - i Liasons Dangereuses med John Malkovich. I en scen ligger han i sängen och skriver brev med en gåspenna med en naken Uma som skrivbord. Det var då det slog mig - vem FAN kan vara kännande poet med alla dessa elektroniska manicker, själlösa datorer, bipande mobiltelefoner och f-n och hans mormor av moderna "bekvämligheter" som förpestar ens tillvaro och kväver ens krativitet?!
Vad jag behöver är en rejäl gåspenna - detta plus projektet Homage à Uma kommer att få slut på misstro, hat och finanskriser. Detta kommer att bli början på en ny era - den poetiska romantikens tid!
Nous tous vous aimez - moi et Uma!
Jag visste när jag vaknade att dagen skulle bli en poetiskt produktiv dag. Jag visste bara inte hur jag skulle börja. Hur jag skulle få till det.
Så för en gång skull tillgrep jag det vapen som varje medlem av kulturelit flyr, som varje poet värdig namnet föraktar: den simpla TV:n. Men vi intellektuella vet hur man använder TV:n också i tänkandets och kreativitetens tjänst (till skillnad från alla melodifestival- och let's dance-beroende kreti och pleti som TV vanligtvis vänder sig till).
Jag kollade igenom filmer med Uma: Kill Bill 1 o 2, Bat Man 3 osv och till sist fann jag det - i Liasons Dangereuses med John Malkovich. I en scen ligger han i sängen och skriver brev med en gåspenna med en naken Uma som skrivbord. Det var då det slog mig - vem FAN kan vara kännande poet med alla dessa elektroniska manicker, själlösa datorer, bipande mobiltelefoner och f-n och hans mormor av moderna "bekvämligheter" som förpestar ens tillvaro och kväver ens krativitet?!
Vad jag behöver är en rejäl gåspenna - detta plus projektet Homage à Uma kommer att få slut på misstro, hat och finanskriser. Detta kommer att bli början på en ny era - den poetiska romantikens tid!
Nous tous vous aimez - moi et Uma!
torsdag 20 januari 2011
Blåst på konfekten...
Ibland tror man inte att livet kan vara så bra som det faktiskt visar sig vara. Det är för jävligt! Som en naturligt instiftad lag som fungerar som en säkerhetsspärr mot lyckan. Man åker på smockor hela tiden och på så sätt lär man sig att undvika dem - och sedan när det kommer vad man tror är en smocka så duckar man fast det visar sig vara en sensuell smekning - och så torskar man lik förbannat!
Monoprix hade skyltat med ett ta två betala för en erbjudande gällande ett vin för 4.90 Euro (så att det bara kostade 2.45 styck). Vinet var ett Bordeaux Côtes de Bourg från det mindre lyckade året 2007. Så jag köpte bara två flaskor att ha till matlagningsvin, för så dum att jag gick på att man kunde sälja ett drickbart vin för 2.45 euro per flaska det är jag inte. Dessutom visste jag ju att 2007 var ett pissår i Bordeaux - och i och med det så måste ju alla vin från det året vara skräp.
Men ibland är det ju faktiskt så att man inte är på humör för härligheter, god mat, belevad konversation eller goda viner. Man har haft en pissig dag och då kan man lika gärna kröna den med ett pissigt vin likväl. Men hej vad man bedrog sig!
Vinet är trots sin ungdom mjukt, klart att det har en viss kärvhet, men frukten är mjuk, rund och god, och det finns en närvaro av trä som är ganska precis på pricken av vad man vill ha. Om fem år kommer det här vinet att vara topp då kärvheten rundats av! Så jag uppmanar alla att helt enkelt bojkotta producenten då de kör falsk marknadsföring. Vinet, Château Prieuré Lalande, är alldeles för bra för sitt pris - nu är jag dricker det kan jag inte annat än gräma mig åt att jag inte köpte betydligt fler flaskor än jag gjorde.
Det är på grund av sådana här frustrerande saker som vi MÅSTE bevara Systembolaget i Sverige - där hade man aldrig kunnat bli lurad på det här sättet!
Monoprix hade skyltat med ett ta två betala för en erbjudande gällande ett vin för 4.90 Euro (så att det bara kostade 2.45 styck). Vinet var ett Bordeaux Côtes de Bourg från det mindre lyckade året 2007. Så jag köpte bara två flaskor att ha till matlagningsvin, för så dum att jag gick på att man kunde sälja ett drickbart vin för 2.45 euro per flaska det är jag inte. Dessutom visste jag ju att 2007 var ett pissår i Bordeaux - och i och med det så måste ju alla vin från det året vara skräp.
Men ibland är det ju faktiskt så att man inte är på humör för härligheter, god mat, belevad konversation eller goda viner. Man har haft en pissig dag och då kan man lika gärna kröna den med ett pissigt vin likväl. Men hej vad man bedrog sig!
Vinet är trots sin ungdom mjukt, klart att det har en viss kärvhet, men frukten är mjuk, rund och god, och det finns en närvaro av trä som är ganska precis på pricken av vad man vill ha. Om fem år kommer det här vinet att vara topp då kärvheten rundats av! Så jag uppmanar alla att helt enkelt bojkotta producenten då de kör falsk marknadsföring. Vinet, Château Prieuré Lalande, är alldeles för bra för sitt pris - nu är jag dricker det kan jag inte annat än gräma mig åt att jag inte köpte betydligt fler flaskor än jag gjorde.
Det är på grund av sådana här frustrerande saker som vi MÅSTE bevara Systembolaget i Sverige - där hade man aldrig kunnat bli lurad på det här sättet!
onsdag 19 januari 2011
Broken Bicycles
Ibland har man perfekta kvällar i perfekt sällskap. Min tjej kom som vanligt hem väldigt sent från jobbet och gick och lade sig efter att ha snabbstekt några gamla fiskpinnar, mikrat potatismos och demonstrativt dunkat en plasttub med majonnäs i bordet framför mig där jag satt vid bordet och väntade på maten (jag vet att den var till mig - hon hatar majjo). Efter att hon diskat och städat undan gick hon och gjorde sig i ordning och kröp i säng - och lämnade mig helt ensam.
Eftersom vi ätit fisk gick jag o korkade upp en pava vitt (hade jag gjort det innan under middagen hade hon säkert hävt i sig ett glas bara för att reta mig). Inget oävet vitt - även om det inte direkt gör hål i plånboken (4.5 Euro) vilket ju krävs om man som jag är en stackars fattig, missförstådd poet.
Vinet är torrt, piggt, livligt med exotiska fukter och citrus och till det en lätt blommighet. Till detta serveras en Tom Waits Medley där av någon anledning just Broken Bicycles spelas om och om igen.
Broken bicycles,
Old busted chains,
Rusted handle bars
Out in the rain.
Somebody must
Have an orphanage for
These things that nobody
Wants any more
September's reminding July
It's time to be saying ... good-bye.
Summer is gone,
But our love will remain.
Like old broken bicycles
Left out in the rain.
Broken Bicycles,
Don't tell my folks;
There's all those playing cards
Pinned to the spokes,
Laid down like skeletons
Out on the lawn.
One wheel won't turn
When the other is gone.
Seasons can turn on a dime,
Somehow I forget every time;
The things that you've given me
Will always stay
Broken... but I'll never throw them away
Eftersom vi ätit fisk gick jag o korkade upp en pava vitt (hade jag gjort det innan under middagen hade hon säkert hävt i sig ett glas bara för att reta mig). Inget oävet vitt - även om det inte direkt gör hål i plånboken (4.5 Euro) vilket ju krävs om man som jag är en stackars fattig, missförstådd poet.
Vinet är torrt, piggt, livligt med exotiska fukter och citrus och till det en lätt blommighet. Till detta serveras en Tom Waits Medley där av någon anledning just Broken Bicycles spelas om och om igen.
Broken bicycles,
Old busted chains,
Rusted handle bars
Out in the rain.
Somebody must
Have an orphanage for
These things that nobody
Wants any more
September's reminding July
It's time to be saying ... good-bye.
Summer is gone,
But our love will remain.
Like old broken bicycles
Left out in the rain.
Broken Bicycles,
Don't tell my folks;
There's all those playing cards
Pinned to the spokes,
Laid down like skeletons
Out on the lawn.
One wheel won't turn
When the other is gone.
Seasons can turn on a dime,
Somehow I forget every time;
The things that you've given me
Will always stay
Broken... but I'll never throw them away
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)