Stiltips för bondtölpar

Det är inte utan att man undrar vad det står i svenska mäns hemliga stilguider?! En sak är klar, första raden, och den gäller väl egentligen ALLA svenskar, måste varna för alla färger som inte ingår i gråskalan. Detta gäller dock INTE för vind- och regn-jackor av gore-tex - då gäller i stället det omvända - ju grällare och mer omatchad färg desto bättre.

Men det stora mysteriet för mig är inte att svenskar generellt är rädda för färger, eller ens att när de väl sätter på sig färger får de någon slags frihetszap i skallen av dem och drar på så att en absinthe-hallicunerande van Gogh skulle blivit avis. De stora mysteriet är svenska mäns kläder, och då framför allt svenska manliga bondtölpars kläder.

Ett gott råd: en sladdrig fleece, tröja eller t-shirt blir INTE snygg bara för att det blaffas på stora märkesnamn typ HUGO BOSS, DOLCE GABBANA eller VERSACE över hela skiten. Snarare tvärtom. Men det tror svenska män, och ju bonnigare de är desto tydligare märken, som om de vill säga "in your face, jag är en man av värld, jag har vågat mig utanför Dressman" (om bara de låtit bli). De får ju till och med amerikanare att se välklädda ut.

Det är inte direkt svårt att spotta svenneturister - speciellt inte kategorin "män av värld från Dalslands skogar" - som med snusen rinnande ur käften stegar runt i skor som måste ha spolats upp på en strand i någon avkrok, iklädda illasittande saker med stora märkesblaffor som skriker HUGO BOSS eller har siluetter av polospelare.

Faaan vad man skäms för sitt nationella ursprung när man hamnar nära en sådan flock som bräker på sin träskvattentunga dialekt om hur konstigt allting är utanför Högböle ellr Yttre Hogdal eller varfaan de nu kommer i från! Och just när man börjar önska liberalare vapenlagar i Frankrike kommer med 100% säkerhet min tjej att haja att de är från Sverige och fråga, på fullt allvar, om jag inte blir glad av att höra mitt modersmål och undra om jag inte vill ansluta mig till mina landsmän som "verkar ha det så trevligt".

Allvarligt, till alla invånare i svenska bonnhålor: Ta tillbaka folkdräkterna eller stanna i hyddorna!

Ilska mot maskinen

Min tystnad förklaras av min musa! Hon kom på besök i förrgår. Hennes uppenbarelse var en blandning av Vanessa Paradis och Anja Pärson - ni vet storstadselegant personlighet, känslighet, sprödhet och sugande sexighet med en sådan där underläpp som inte kan motstå att bita i å ena sidan och röda äppelkäcka kinder och muskulösa men mjuka lår som man bara kan få av ett sunt utomhusleverne å andra sidan.

Hon kom helt klart kallad av det nya diktprojektet "Kuken, ballen - hål i skallen" (det är klart ett par vinare och några glas calvados kan ha hjälpt till något). I vilket fall som helst blev resultatet en dikt som skrivits ned på ett skrynklat kvitto från Fnac där jag varit och botaniserat i CD-skivor från tidiga nittiotalet.

Dikten heter "Ilska mot maskinen"

"Allt som har stoppats upp,
Allt som har sagts,
Den moderna dadaistens eviga kropp,
Den har tamejfaan inget stopp

Vi är vi,
vilka skriker liksom vi?
Vilka vet liksom vi?
Know your enemy"

Det här är början på något stort, och större hade det säkert blivit om inte min tjej väckt mig när jag låg på golvet och drömde om min musa anklagandes mig för att ha hällt ut rödvin i hennes laptop... det är förfaan otroligt att vi konstnärer aldrig kan få ha vår kreativitet i fred i ett parförhållande.

Söndagsmorgon - sopor och reflektioner

Jag blev visst lite bitsk i går melllan lucnhvinaren och eftermiddagsgroggen. Jag ber om ursäkt för det kära läsare - om ni nu finns. När det gäller bilden ser ni hur fint sophanteringen i Paris fungerar. Om ni hittar ett sådant här sopberg utanför en port vet ni att ni hittat hem till mig. Bara att kliva över alla sopsäckar med blöjor och tompavor. Välkomna!

För övrigt har jag funderat över vilket oerhört brott mot all god smak det är av kvällstidningarna att publicera bilder på Tommy Körberg som är tagna efter 1980. Man blir ju direkt illamående - skicka bilderna till Tiger Woods, det lär ju bota all slags lust i ett huj.

Nu ska jag fundera över mitt nästa stora projekt - en diktsamling om min Sturm und Drang period - jag tror att den ska heta: "Kuken, ballen - hål i skallen". Vad sägs?!

En förolämpande tystnad

Att vara poet handlar mycket om att lämna ut sig. Det handlar om total ärlighet, öppenhet och disciplin (såvida man inte är en sådan där prostituerad rövslickspoet som von Heidenstam ).

Man öppnar sin själ och lägger ut det som ett frivilligt offer på allmänhetens altare - och man gör det som en allmämnhetens tjänst. Man vill att folk ska lära sig av ens erfarenheter, att de ska lyssna och förstå att livet är mer än finlandsbåtar, kvällstidningar och Let's dance på tv. Att de ska se alla känslor, all hjärta och smärta, hänföras av det vackra, och framför allt att de ska beröras! Och visst gör man det som ett bevis på ens generösa natur - utan tanke på egen vinning eller berömmelse.

Men samtidigt blir man inte så lite förvånad när man inte får någon respons: Inte ett brev eller ett kort skrivet med med darrig hand och fläckat av tårar som vittnesbörd om djup tacksamhet, inte ens ett ynka mejl med tack eller en förfrågan om ens nästa diktsamling eller konstnärliga projekt! Vad som svider mest är givetvis att ingen ens orkat posta en enda kommentar. Varken bu eller bä! Jag är välförihelvetessatansjävlars ingen liter med mellanmjölk heller!

MEN DET ÄR KLART, DET GÖR VÄL ONT ATT INSE ATT ERA LIV ÄR TOTALT FÖRFELADE ERA...

Inverterad sexmissbrukare

Jag lider med Tiger Woods. Jag har samma problem som han, fast åt andra hållet. När han får massor av sex, så mycket att han till och med kan missbruka det, så får jag inget. Så jävla typiskt storyofmylife liksom. Sportkillen (om nu golf kan klassas som en sport) får allt han behöver och mer därtill medans den känslosamme poeten (dvs jag om nu någon nu skulle ha missat det) inte får någonting.

Som vanligt visar Gud i sin allrikedom upp en fingertoppskänsla för att påvisa vad man saknar i livet genom att vissa till och med måste gå på klinik för att lära sig hantera det som man själv så desperat bara vill ha en endaste smula av. Inser inte Gud vikten av sexuell demokrati för att få ett glatt, vänligt och icke-frustrerat samhälle?! Eller bryr han sig inte?!

Det som jag inte kan greppa i det hela är när går man från att vara en vanlig sexfixerad typ (Och det inkluderar er tjejer också - försök inte ni är minst lika pilska som vi snubbar - ni är bara bättre på att dölja det) till att få epitetet "sexmissbrukare"? Är det när man missar putten för att man tänker på sitt senaste ligg? När man inte säger nej till ALLA kvinnor/män som vill ha en? Eller om man konstant tänker på sex (vilket garanterat skulle sätta de flesta i farozonen)? Eller när man så att säga går "the extra mile" för att i alla lägen få ha sex och fullständigt struntar i konsekvenserna?

För mig framstår det helt enkelt som att det snarast rör sig om ett problem av utbudskaraktär. Har man oändliga möjligheter till bra sex blir man sexmissbrukare, om man däremot inte har det så blir man det inte. Efterfrågan finns alltid men inte utbudet. Så vad som gäller är att klippa utbudet, och för att göra det har jag ett bra råd till Tiger Woods: Lägg golfklubban på hyllan och bli poet! Jag garanterar att det kommer att lösa problemet med att vara "sexmissbrukare" - inte för att man inte vill ha sex utan för att det inte längre finns något utbud!

Vilket för övrigt får mig att fundera på vad de gör på en sådan där klinik för sexmissbrukare: Lär de sig mantrat: "Just say no" och föreställer sig Margaret Thatcher, Nancy Reagan och Mona Sahlin nakna? Eller läser de poesi?

P.S. Thatcher funkar i alla lägen men för att inte vara sexistisk så går det bra att byta ut Nancy mot Ronald (inte McDonald) och Mona Sahlin mot Göran Persson. Men för hälsans skull bör man inte överdosera genom att tänka sig allihop på en gång.

Helvetet

Helvetet MÅSTE vara en pendeltågsstation där man väntar på ett tåg som aldrig kommer. Och det som gör det till ett helvete är inte själva platsen, hur deprimerande den än må vara, utan det faktum att man rent mentalt ständigt är på väg därifrån.

Sen kan man lägga till alla dessa saker som jävlas med en också och som fransmännen av någon anledning är extra bra på (de har ett subtilt sadistiskt sinnelag): förseningar, perrongbyten och inställda tåg som inte informeras om alternativt informeras om med trasiga högtalare som skräller så att ingen hör vad som sägs, eller varför inte de traditionellt svenska jävelskapen: vädret och mörkret.


Men själva ESSENSEN av helvetet är det mentala. Det fungerar på samma sätt som Camus beskrivning av Sisyfos i Myten om Sisyfos: Han som är dömd att i helvetet för evigt rulla upp en enorm stenbumling för ett berg bara för att den ska rulla ned till botten igen just när han nått krönet. Enligt Camus är straffet inte något helvete om Sisyfos VET att just detta kommer att hända, om han är mentalt beredd på att detta ska ske. Det är just tron på att han rullar stenbumlingen upp för berget en sista gång varefter han har sonat sitt brott och igen kan ägna sig åt mer tillfredställande saker (som sex och dryckenskap) som är det som gör straffet till ett helvete.

På så sätt liknar min situation Sisyfos, det är själva väntan på att få mitt genombrott som knäcker mig. Så fort det är gjort kanske man äntligen kan få ägna sig åt ett hejdlöst sexliv med allehanda beundrarinnor inmundigandes tunnvis med Grand Cru viner och årgångschampagner. Men eftersom jag är smartare än Sisyfos och vet att mitt liv är ett helvete ägnar jag mig åt dessa laster även i väntan till den grad de mig erbjuds (det vill säga åtminstone åt dryckenskap men knappast av Grand Cru viner, som ni tyvärr vet av min beskrivning av mitt knapra vinliv - mitt sexliv är en öken).

Och det är just detta, min vägran att anpassa mig också mentalt, som gör att min stenbumling en dag kommer att stanna kvar på bergets topp!

Genombrottet väntar runt hörnet!

Vinproblem

Jag har höjt snäppet lite när det gäller vinet; jag gick ut hårt pa fredagen med en flaska Médoc Cru Bourgeois 2002 (Chateau Les Moines Prestige) för hela 7,95 Euro. En lovande öppning, men var det allt?! Jag menar för det priset förväntar man sig ju fyrverkerier - minst - inte ett behagligt, mjukt, välbalanserat, nyansrikt vin utan övertoner!

Men som alkisen sa när han slog upp sin sextonde lättöl - skam den som ger sig - till lördagsmiddagen köpte jag ett Borgougne Premier Cru för hela 13,90 Euro hos en riktig caviste (nedsatt fran 17 Euro). Men inte faan hjälpte det, visserligen var vinet (Domaine Levert Mercurey 2004) både smakrikt och formidabelt mjukt och lent i mun, för att sedan följas av mogna röda frukter och peppar. Men för det första var vinet för smakrikt för maten, Filét mignon de Porc med en gräddsås, och dessutom drack jag det i början för varmt, så att pepprigheten tog loven av smaken av träspån, frukt och hallon i vinet.


Till söndagens Boeuf Bourgignon blev det ett Côte du Rhône Village Cairanne (Domaine de Aéria Cuvée Tradition 1998) som jag köpt på vinsalong för hela 9.50 Euro. Och det gjorde mig så förbannad; först för att det var så jävla gott och jag inte hade köpt mer än fem flaskor, sedan för att jag har lärt mig av Systembolagets personal att Côtes du Rhône Village-viner inte vinner på lagring. Jävla översittare!

Och i går blev det ett Madiran från 2000 (Chateau de Diusse) för att fira det faktum att man överlevt ytterligare en jävla måndag! Som vanligt blev det fler problem än fördelar med det; för det första kom jag inte ihåg priset, varför jag inte vet om det var gott eller inte. För det andra så var det mycket mjukt och fruktigt, men också kraftigt, men det försvann något i slutet eftersom jag karafferat det för länge.

Med alla dessa problem funderar jag allvarligt på att sluta dricka vin och bli en whiskykonnässör i stället!