lördag 23 januari 2010

En förolämpande tystnad

Att vara poet handlar mycket om att lämna ut sig. Det handlar om total ärlighet, öppenhet och disciplin (såvida man inte är en sådan där prostituerad rövslickspoet som von Heidenstam ).

Man öppnar sin själ och lägger ut det som ett frivilligt offer på allmänhetens altare - och man gör det som en allmämnhetens tjänst. Man vill att folk ska lära sig av ens erfarenheter, att de ska lyssna och förstå att livet är mer än finlandsbåtar, kvällstidningar och Let's dance på tv. Att de ska se alla känslor, all hjärta och smärta, hänföras av det vackra, och framför allt att de ska beröras! Och visst gör man det som ett bevis på ens generösa natur - utan tanke på egen vinning eller berömmelse.

Men samtidigt blir man inte så lite förvånad när man inte får någon respons: Inte ett brev eller ett kort skrivet med med darrig hand och fläckat av tårar som vittnesbörd om djup tacksamhet, inte ens ett ynka mejl med tack eller en förfrågan om ens nästa diktsamling eller konstnärliga projekt! Vad som svider mest är givetvis att ingen ens orkat posta en enda kommentar. Varken bu eller bä! Jag är välförihelvetessatansjävlars ingen liter med mellanmjölk heller!

MEN DET ÄR KLART, DET GÖR VÄL ONT ATT INSE ATT ERA LIV ÄR TOTALT FÖRFELADE ERA...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar