Vinkylsångest

Det är klart att ”la vie en rose” har ett slut. Logiskt så borde ju vinkylen vara rätt plats att börja leta efter min musa – men sedan måste man beakta de tistlar som legat utströdda på en missförstådd poets bana (i mitt fall snarare en tjock häck av tvåmeter höga tistlar – som ni trogna poetbloggläsare kan intyga) och som när som kan poppa upp och sticka ens känsliga skaparsjäl – vilket de aldrig missar att göra just när man återfått tron på livet och konsten.

Två av livets svårigheter

Som den knegare jag blivit kom jag till jobbet tidigt i dag, så tidigt att jag till och med kunde känna tandkrämssmaken i munnen när det var dags för lunchvinaren. Jag började vinkylsinventeringen med att vaska alla vulgära nya-världen-viner i mina orkidéer. Därefter tog jag mig an lite seriösa saker, och det var då ”som det stora vemodet smög sig in” (som någon trubadur sa). Först genom att jag hittade en flaska Chateau Giscours från 1980 som var utmärkt. Problemet var bara att den påminde mig om en pava jag druckit tidigare som tappat all sin spänst. Än värre var det när jag hittade en flaska Chateau Brown som påminde mig om ett av mitt livs största misstag: en dag som nytillsatt ordförande för Munstänkarna hittade jag på Monoprix Chateau Brown från 1997 men eftersom de kostade hela 13,90 Euro styck lät jag försiktighet råda – det vill säga jag köpte bara två flaskor. Dagen efter provade jag den ena och den var suverän – fullmatad, lite syrlig persika i gommen och en lååång härlig eftersmak. Dagen efter när jag gick tillbaka till Monoprix var den slut och sedan dess satt det som en tagg i mitt bröst varje gång jag passerade vinhyllan på Monoprix.

Vilken inspiration får man av att bli påmind om sina felsteg i livet? Inte blev det bättre av att chefen helt plötsligt stack in huvudet i dörren. När han fick syn på mig vrålade han glatt:

-        - Inte ens på helgdagar håller du dig borta från jobbet!

Helgdagar, tänkte jag, det är ju för f-n torsdag. Mannen har blivit senil, bäst att vara försiktig. Så för att vara på den säkra sidan följde jag den Arbets-jargong jag lärt mig och svarade något i stil med:

-        - Buälänstörningmådäll

Då svarar chef-f-n:

-        - Inte ska du sitta här och jobba idag, nu ska vi fira!

Varpå han drar med mig till den där j-vla vinbaren igen för att hinka skumpa. Och skumpa efter några flaskor rödtjut, och framför allt en babblande chef, gör det svårt för en poet att hålla sitt skapande fokus. Så gick ytterligare en dag av poetiskt skapande förlorat i den maskin som kallas Arbete (men som borde heta slaveri).

Och det är just det som är problemet – aldrig får man ha sin tid i fred som knegare – det är därför typer som Stagnelius, Andersson (Dan, inte Jessica din obildade idiot!) och Ferlin hellre svalt än jobbade på bank.

Arbetar-jargong

Jag har en chef, vi kan kalla honom chefen, som kör med typiskt sådant där proletärt arbetarsnack. Jag antar att han gör det för att verka tuff men det är f-n så enerverande att människan inte kan uttrycka sig klart så att man fattar vad han menar. Det tragiska är att ingen vågar påpeka att hans jargong mest är patetisk och inte alls vidare tuff.

Till exempel brukar han komma in på kontoret och be mig ”optimera portföljen” fast jag inte har någon, jag menar vem med lite stil och klass går runt med en portfölj som vilken lallande byråkrat som helst (i början när jag tog honom på orden oroade jag mig för att han snart skulle kräva att jag satte sådana där hemska lappar av läder på armbågarna på mina Armanikostymer). Ibland har han kommit inrusande för att skrika att jag ska: ”gå ur positionerna i” (sedan följer namnet på valfritt företag, land eller valuta) vilket jag ser som ett obskyrt sätt att försöka få uppmärksamhet. Mest pinsamt är det när han försöker låta häftig genom att slänga in en massa mumbo-jumbo på engelska i meningarna, typ: ”Vad är Pi-i- Rätjio”, ”Rättörnonäkvitty”, ”Vuäljöätrisk”, ”Käschflöo” eller ”Äbnormalörnings”. Det hela påminner mig om när jag var liten och lekte cowboy och man låtsades att man gick på saloonen i Släjmi-Bäjmi-City, hade knallpulver-pistol och drack outblandad saft i små plastglas och låtsades att det var stark whisky. Det hade således varit ganska oförargligt om inte chefen varit en man i sextio-årsåldern.

Men då jag inte ville göra honom besviken började jag skrika tillbaka egna ord på låtsasengelska baserat på läten jag plockat upp i korridorerna som lät likadana typ: ”Tjiefäxekjutivpäjpertörner”. Det intressantaste var att se hur chefen reagerade, han var nämligen som en Pavlovs hund som reagerade på vissa engelskliknande ljud med stor entusiasm medans andra fick honom att tvärtom direkt visa upp en bekymrad min och börja mumla. Allt som slutade på ”Käschflou” (t.ex. Börmankäschflou), ”Pråffit” (t.ex. Schörnömänpråffit), ”Vuäljö” (ok, ni hajar), ”Örnings” och framför allt ”Rättörn” gjorde honom entusiastisk men det som slutade på ”Risk” (ja ni vet som spelet fast uttalat med ett tjockt ”R” typ bönder i Uppland), ”wrajtdaun” eller framför allt ”låsses” fick honom att bekymrat skaka på huvudet och börja mumla för sig själv. En tredje reaktion var att han verkade speciellt intresserad när jag drog något engelsktaktigt med ljudet ”måddäll”  på slutet. En gång drog jag i med ”fajnäntjialbörndisköountklåusjyr-måddäll” – då såg jag hur han stelnade till en tiondels sekund innan han vände på klacken och gick. Han kom tillbaka efter en kvart och bad mig följa med och ta ett glas på Eriks vinbar.

Jag visste inte om han tröttnat på leken eller om han bara ville ha en paus för att kanske prata om något på riktigt istället för att skrika påhittade ord på engelska. I vilket fall som helst spelade det mindre roll, jag ägnade min uppmärksamhet åt den flaska Henriot Echanteleurs 1996 som han beställt in (och som den snåljåpen hävdade att vi skulle dela på – men tji fick han – för när han höll låda hävde jag i rask takt i mig fem glas – som champagnekonnässören Josephine Edelskog uttrycker det: ”jag njuter av champagne mycket och ofta" men strunt samma – åter till något viktigare – åter till mig).

Efter att vi druckit ur flaskan (han lyckades krama ur några sista droppar i slutet den alkoholisten) klappade chefen mig på axeln med sin vänstra hand, hälsade med ett fast handslag med sin högra medan han såg mig rakt in i ögonen – och sedan gick han. Märklig man. Ännu märkligare blev det när jag kom tillbaka till jobbet efter några dagar (ok, jag tog en vecka, jag måste ju försöka hitta min poetiska musa igen)– jag hade fått ett nytt stort kontor högst upp i huset, fullständigt med barskåp, vinkyl, champagnehinkar och en egen avdelning med bastu och dusch. Folk kom fram och gratulerade och chefen sade högt att jag som expert på ”måddelling” var rätt man för att leda avdelningen för (följt av mer låtsasengelska) men det lät som: ”Finantjialdärivatifsträjding” eller något ditåt.

Chefen måste ha hittat någon av mina dikter vars djup och känsla räddat honom  från ett tomt liv som han hitintills fyllt ut med meningslösa ljud av anglosaxisk karaktär då han inte kunnat sätta ord på sin ångest och sina kval över livets gåtor(ok, tydligen var han bara delvis räddad men den första insikten är den svåraste) . Han har insett min storhet och äntligen får jag som skapande poet som ger ljus åt vilsna själar som färdas i mörker åtminstone ett uns belöning och uppskattning.

Kanske kan jag hitta min musa i vinkylen...

Arbetaren

Det har varit tyst från mig, det medges. Den mörka anledningen heter ”jobb” och stavas pengar. Ungefär samtidigt som min tjej tog sina kreditkort ifrån mig och slängde ut mig och mina kostymer, skrivböcker och datorn (i den ordningen) stillade min musa sin låga. Antagligen gjorde de följande händelserna att min musa tog sitt liv i direkt vämjelse över hur lågt en poet kan sjunka av materiella skäl.

Efter att några veckor på Hotel Lutecia (ett kreditkort hade jag fått med mig) börjat skrapa krediten i botten, befann jag mig av ekonomiska skäl på ett *rys* tvåstjärnigt hotell (som antagligen skulle anses som pittoreskt av varje svensk medelklassakademiker med frankofona komplex) på rue de Batignolles. Jag hade nått den poetiska botten – ekonomin styrde mina val! Inte känslan, skönheten, konsten, poesin… utan EKONOMIN!

Några dagars fåfänga försök att kränga mina dikter var utan minsta resultat (om man inte räknar en kortare palaver med en arg restaurangägare som ansåg att jag störde matgästerna), så jag insåg att min marknad antagligen var i Sverige i alla fall – speciellt som alla mina dikter trots allt är på Svenska – detta granitens, skogarna och äventyrarnas urmål. Att skriva dikter på franska bara för att tillfredsställa de okunniga massorna är inget alternativ, för det första blir dikter på franska nödvändigtvis alldeles för sockerromantiska för det andra vem f-n orkar slösa tid på att lära sig ett perifert småspråk som franska?

Sagt och gjort – mot Sverige, den litterära scenen, Nobelpriset och Svenska Akademin. Väl ditkommen var det dock tydligt att jag glömt min senaste sejour i eländet Sverige under 2010 trots att det inte gått alltför lång tid – antagligen psykets sätt att rädda en ur fördärvet, för hade jag kommit ihåg en bråkdel av vad att bo i ”det där landet” innebär hade jag hellre bett att få jobba som textilarbetare för HM i något fallfärdigt ruckel till höghus i Bangladesh eller till och med läst en bok av Håkan Nesser. Fan, jag hade till och med bett min tjej om ursäkt för att ha överskridit hennes kredit genom att inhandla ett par lådor (okej en pall) Cristal 2002 och sedan slänga ut hennes skrivbord o skrivbordsmöbler för att få plats med dem samt en snitsig vintunna och ett par fåtöljer som jag som ordförande för vinklubben Munstänkarna kunde använda vid vinprovning (när hon undrade vem som skulle prova med mig sa jag som det var: ”förhoppningsvis ingen”). Fattar fortfarande inte varför hon överreagerade som hon gjorde (hon skrek något om ovärderligt arv) men så är ju kvinnor mindre rationella och mer fast i materiella saker och konsumtion än vad män är.

Hursomhelst ledde det mig tillbaka till Sverige och det som ska vara Sveriges kulturella centrum, men som egentligen inte är något annat än en enda stor självförhärligande varböld, Stockholm. Här befann jag mig i min poesis ursprungsland och ingen ville befatta sig med mig och mina dikter. Svenskar är och förblir obildbara barbarer. Till slut fanns ingen annan lösning ät att skaffa sig ett ARBETE. Att besudla mina ädla konstnärshänder och min skaparsjäl med något så pöbelaktigt som ett jobb! Problemet var att hitta ett jobb som stämde med mina krav: ett jobb som kombinerar bärandet av snitsiga kostymer, mycket pengar, lite jobb och inget ansvar.

Svaret var man kan hitta ett sådant var givet, inom finansbranschen. Som bank- eller finansman behöver man inte ta minsta ansvar för sina handlingar, man får snuskigt bra betalt utan att jobba på riktigt och man får ha kostym. Så jag kapade ett CV på nätet, bytte bara namnet, födelsedatumet och till meriten ”Bank of Sweden Nobel Prize in Economics in the Memory of Alfred Nobel” under ”Awards and distinctions” lade jag också till ”Nobel Prize in Literature” som ett sätt att påpeka mina litterära kvaliteter. Sedan skickade jag ut eländet till varenda ställe som hade något med finans, kredit eller bank i namnet.

Efter några dagar började responserna strömma in, jag blev kallad på möte än här än där och i takt med att jag gick på mötena ökad min lön och min bonus. Till sist fick jag nog av mötena, eller snarare av meny n på Grands Franska där alla möten av någon outgrundlig anledning hölls, och tog en tjänst på en av Sveriges större banker (jag vill inte skriva vilken för jag vill inte ge dem reklam i onödan – det är de inte värda) med en sjusiffrig månadslön samt en enorm bonus som gick upp för i princip allt, inklusive om jag nös eller gick på toaletten. Det sistnämnda skulle tydligen göra mig mer motiverad att göra ett bra arbete – fråga mig inte hur, men om jag får mer betalt för att dra en taja på muggen än vad en gymnasielärare tjänar på ett år så inte mig emot.

Så gick det till när jag ställde mig till proletärernas utsugna skara. Så nästa gång du ser en Porsche Cayenne SUV med nummerskylten ”CASH ÄR POESI”, stanna gärna till och tänk på att vi alla är trälar.

Vissa trälar är bara lite finare och lite bättre än ni andra.

Kungen, Silvia o Apan

Härom dagen kom Sveriges drottning Silvia ut ur garderoben och erkände att hennes "närmaste vän" (som det brukar heta) under uppväxten var en apa.

Det förklarar en hel del, som till exempel: 1) Varför hon gift sig med en. 2) Varför det svenska kungahuset en kopia av den bladvändande felande länken. 3) Varför subventioner till redan snuskigt rika och bortskämda människor/apor(?)går under benämningen APAnage. 4)Varför kungen är Djurgårdare. 5) Varför överklassen i Sverige beter sig som en j-vla apflock.

Man har de ledare som andra förtjänar.

Sommartider Nej Nej Sommartider

Det finns många skäl att hata sommaren - inte minst att den är en ren förkroppsling av den Heidenstamska folksjälen - det vill säga en tid då människans främsta dygd är att vara en korkad, tom, infantil och trallande idiot. Sommartider, stränder och sol påbjuder att man måste gå omkring med ett stort fånleende nynnandes på "Don't Worry Be Happy", "The Ketchup Song" eller valfri trudelutt framställd av någon av varje hjärncells största fiender som går under namnen Orup, Gessle, Glennmark eller Strömstedt.

Som om sommaren inte är illa nog så har den där j-vla guden skapat en ännu värre plåga - semestern. Det är inte lätt att förklara hur jag känner inför fenomenet semester på en mindre intellektuell nivå - den närmsta liknelsen ligger nog inom något så pöbelaktigt som sport. Kort och gott kan man säga att jag känner samma lockelse inför semestern som den sanna Djurgårdsanhängaren känner för att ge upp sin bekväma soffa i sin Åkersbergsvilla för att, alltid och oavsett, stödja sitt lag på plats.
Det spelar ingen roll hur jag åberopar logiken och statistiken genom att bevisa att det enda semestrar leder till är skilsmässor, familjevåld och ökat alkoholintag. Det sistnämnda må vara hänt men de två förstnämnda vill jag för mitt liv inte vara med om: för det första måste jag ju som poet få ägna mig åt mitt skapande utan besvärande krav på att ordna min försörjning och för det andra må min tjej vara liten till växten men jag är säker på att de där nyporna kan bita i från ordentligt - med tanke på att hennes sarkasmer om mina vanor kan vara ganska sårande.

Trots att det sunda förnuftet alltså avråder så ska det planeras och bokas - men som vanligt faller inga av mina förslag henne på läppen - trots att de är både ekonomiska och riskminimerande. Förslaget att dra för fönsterluckorna och bosätta oss i sovrummet med målet att tömma "min Cave" förkastades med en fnysning. Förslaget att låta hennes odräglge släkting ta hand om oss en månad förkastades också med motiveringen att: "Det är min semester också - jag tänker inte lägga den på att som vanligt passa upp på dig. Men jag har heller ingen lust att se en snart sjuttioårig man ta hand om allt då du bara ligger och latar dig på soffan med ett glas whisky i näven - speciellt inte nu som han dessutom är nyopererad."

Istället så insisterar min tjej på att vi ska göra oss omaket att: "lära känna min kultur". Så vad blir resultatet? Jo att nu är det dags att återbördas, om än tillfälligt (tack och lov), till Svedala. Åter till Systembolag, holländska grönsaker utan smak, män i 35-50-årsåldern med rakade huvuden, människor som tävlar i de två grenarna:
1) Vem har fulast och smaklösast tatueringar på de mest upseendeväckande ställena
2) Vem kan stirra argast på andra människor
Två grenar som svenskar är överlägsna världsmästare på.

Jag sätter hundra spänn på att när vi kommer tillbaka till grodlandet kommer min tjej att vara lika deprimerad som jag - och då kanske vi kan ta en riktig semester - dvs göra en djupdykning i min Cave.

Vinbloggen: Munstänkarna hinkar Bordeaux 2002

Ett vin som förgyllde mitt liv under sejouren i Sverige var Chateau Bernadotte 2002 som det fantastiska Systembolaget tog in som tillfäligt parti. Priset var facila 139 SEK men trots det fanns det kvar i över en vecka på SB:s butik på regeringsgatan. Antagligen för att Bordeaux trots allt inte är så hett för tillfället, eller att 2002 inte är en stor (men en helt ok) årgång samt att Chateau Bernadotte haft en del svackor under 90-talet. Vad vet jag? Strunt samma, vad jag vet är att jag fick tillfälle att bära hem ett försvarligt antal pavor av det att ha till fest i kontrast till vardagens Lazy Lizard.

Så nu när årgången 2001 verkar vara inne i en sådan där j-vla tunnel verkar lärdomen vara att Bordeaux från 2002 år i dricksfönstret. Därför kommer vi i Munstänkerna att intensifiera vår bevakning av Bordeaux 2002. Jag kan också meddela att min tjej, eftersom hon helt plötsligt utnämnt sig till vinkännare, blivit utsedd till kassör för Munstänkarna (hon vet dock inte om det än - och det är nog bäst så).

Det ska dock tilläggas att flera av dessa flaskor inhandlades för länge sedan och därför inte grävde alltför djupa hål i kassörens plånbok - se där vilken omtänksam man som döljer sig bak poetens grubblande yta - trots alla kval och all press han lever under.

Chateau Bouqueyran 2002 Moulis, Cru Bourgeois
Köpt redan i Juli 2006 för 5,95 Euro på snabbköpet Champion har detta vin legat i den källare där mina viner får dela plats med det lokala djurlivet - det vill säga mygg, salamandrar och massor med möss. Trots att det givertvis är en stor olägenhet för mig verkar dock vinerna inte ta någon skada - förutom vad gäller etiketterna.

Vinet behövde mer än en timme i stora flatbottnade karaffen för att öppna upp fullständigt och höll flera timmar senare (hur länge vet jag inte eftersom jag trots allt öppnat det för att dricka det). Underbar näsa, något ekad med mogna röda frukter och, hör och häpna, någon citrusfrukt och mogen aprikos. Annars mest dominerad av mörka frukter och körsbär.

I munnen var det välbalanserat, tanninerarna fint integrerade ändock mycket smakstarkt (det här är en av de stora fördelarna som jag ser det med Bordeaux - smakstarka utan att vara alkoholstarka vilket jag tycker en del viner från mer sydliga appelationer lider av, men vad vet jag, en fråga för Munstänkarna kanske?!) där de mogna röda frukterna möts av trä, ljus tobak, liten antydan till svamp och en del välbehövligt stall. Smaskens! Under dessa sippande stunder får jag för mig att livet faktiskt är riktigt bra tills jag igen landar och inser att livet är fyllt av pöbelkultur i form av TV, kriminalromaner och pantomim!

Chateau de Chantegrive 2002, Graves

Det här vinet dracks kvällen efter och luftades i tre timmar i samma karaff (men inte samtidgit så klart). Vinet inhandlades på vinrean Foire au Vin på Monoprix för hutlösa 9,90 Euro - dock hade de fått 16/20 av Revue de Vin de France och anses som ett bra slott i Graves. Dock har detta vin inte njutit sällskap av möss, salamandrar och mygg utan har sedan det köptes redan i september 2006 legat i "min" cave - den träkista i sovrummet som min tjej dömde ut som längre förvaringings plats för vin. Nu var det upp till bevis för "min cave" och.... :
SEGER! WOW! Min cave fungerar uppenbarligen ypperligt (även om min besserwissrande tjej hävdade att detta säger mer om vinets kvalitet och lagringsbarhet).

Suverän näsa - sniffare får en ny innebörd. Stramare och mer ek i denna men inte störande så, örter (mejram och timjan), lite menthol och sötlarkits och igen körsbär och mogna röda frukter.

I munnen är det härligt levande men harmoniskt. Vi har våra örter och vi har röda mogna frukter, körsbär, hallon, ek, lite tobak, någon valnöt, en viss fin rökighet och peppar och en anings svart te - dock inte mycket stall. Vinet känns elegant, lent och fin trots den veritabla smakexplosion som frukternas övergång i peppar ger. Det ger trots allt en känsla av att kunna hålla längre för lagring.

Den var tamejfaan värd 9,90 Euro!

Munstänkarnas kassör stod för varuproverna!

P.S. Om nu undrar varför denna post dröjt så kan jag meddela att vetskapen om att vi druckit vår enda flaska av detta vin har gett mig svårartad depression samt viss ångest.
P.P.S. Som om denna tomhetskänsla inte var nog för en känslig poetsjäl som jag så har min tjej börjat trakassera mig om semestern också.

Vinbloggen: Munstänkarna i tunneln...

Jag har fått huvudvärk av allt vins jävlighet och vägran att förstå att det bör finnas vissa regler för hur saker och ting ska fungera (typ nya fat lika med bra vin). Nu har jag fått lära mig att det finns något jävelskap som heter "tunnlar" också.

Min tjej jobbade sent så eftersom jag visste att jag skulle få ägna mig åt min poesi utan störande snack valde jag kvällen till ära att öppna ett av mina favoritviner:
Château Saint Saturnin 2001, Médoc Cru Bourgoeis

Det här vinet brukar vara en fruktbomb blandad med choklad, solbelyst halm och stall. Ett kap helt enkelt Köpte t.o.m en låda i höstas för 6,50 euro styck. Den här var från mitt restlager hemma.

Men något hade hänt, visst var det fortfarande gott, runt och lent men det höll inte hela vägen, en viss rökighet men betydligt beskedligare i smaken. En stor besvikelse - men som den vinkonnässör jag är förstod jag att vinet blivit föråldrat och därför tappat smaken. Med andra ord var det inget som hindrade att jag öppnade ett Bordeaux 2001 vid mindre viktiga tillfällen som till exempel i sällskap.

Så när vi hade söndagsmiddag tog jag fram ett vin jag köpt på special-erbjudande på Monoprix - två för priset av en (6,90 st i stället för 13,80), som jag hade stor förhoppning på:
Château Soudars 2001, Haut-Médoc Cru Bourgois (Cru Bourgois Supérieur klassat från 2003).

Jag upplevde sammanledes, en viss avsaknad av lång smak men alls inte obehagligt på något sätt. Min tjej tyckte det var lent och fint och sade sedan något om att det var synd att dricka det "då det befann sig i en tunnel". "Vaddå för jävla tunnel" frågade jag. Varpå hon påstod att vissa viner tappar smak under en period för att sedan efter några åt komma ut som fullständigt mogna och fantastiska viner.

Som om det inte vore nog komplexitet med när i h-e man ska dricka viner - nu har min tjej fått för sig att hon kan något om viner också - antagligen bara för att hon är från Frankrike. Typiskt dessa självgoda grodor!

Dessutom påstod hon att min Cave, dvs en kista i lägenheten, inte höll för att lagra vinerna någon längre tid. Men som vinkonnässör så vet jag att bara de ligger i mörkret så är allt lungt!