Härom dagen kom Sveriges drottning Silvia ut ur garderoben och erkände att hennes "närmaste vän" (som det brukar heta) under uppväxten var en apa.
Det förklarar en hel del, som till exempel: 1) Varför hon gift sig med en. 2) Varför det svenska kungahuset en kopia av den bladvändande felande länken. 3) Varför subventioner till redan snuskigt rika och bortskämda människor/apor(?)går under benämningen APAnage. 4)Varför kungen är Djurgårdare. 5) Varför överklassen i Sverige beter sig som en j-vla apflock.
Man har de ledare som andra förtjänar.
fredag 6 april 2012
måndag 8 augusti 2011
Sommartider Nej Nej Sommartider
Det finns många skäl att hata sommaren - inte minst att den är en ren förkroppsling av den Heidenstamska folksjälen - det vill säga en tid då människans främsta dygd är att vara en korkad, tom, infantil och trallande idiot. Sommartider, stränder och sol påbjuder att man måste gå omkring med ett stort fånleende nynnandes på "Don't Worry Be Happy", "The Ketchup Song" eller valfri trudelutt framställd av någon av varje hjärncells största fiender som går under namnen Orup, Gessle, Glennmark eller Strömstedt.
Som om sommaren inte är illa nog så har den där j-vla guden skapat en ännu värre plåga - semestern. Det är inte lätt att förklara hur jag känner inför fenomenet semester på en mindre intellektuell nivå - den närmsta liknelsen ligger nog inom något så pöbelaktigt som sport. Kort och gott kan man säga att jag känner samma lockelse inför semestern som den sanna Djurgårdsanhängaren känner för att ge upp sin bekväma soffa i sin Åkersbergsvilla för att, alltid och oavsett, stödja sitt lag på plats.
Det spelar ingen roll hur jag åberopar logiken och statistiken genom att bevisa att det enda semestrar leder till är skilsmässor, familjevåld och ökat alkoholintag. Det sistnämnda må vara hänt men de två förstnämnda vill jag för mitt liv inte vara med om: för det första måste jag ju som poet få ägna mig åt mitt skapande utan besvärande krav på att ordna min försörjning och för det andra må min tjej vara liten till växten men jag är säker på att de där nyporna kan bita i från ordentligt - med tanke på att hennes sarkasmer om mina vanor kan vara ganska sårande.
Trots att det sunda förnuftet alltså avråder så ska det planeras och bokas - men som vanligt faller inga av mina förslag henne på läppen - trots att de är både ekonomiska och riskminimerande. Förslaget att dra för fönsterluckorna och bosätta oss i sovrummet med målet att tömma "min Cave" förkastades med en fnysning. Förslaget att låta hennes odräglge släkting ta hand om oss en månad förkastades också med motiveringen att: "Det är min semester också - jag tänker inte lägga den på att som vanligt passa upp på dig. Men jag har heller ingen lust att se en snart sjuttioårig man ta hand om allt då du bara ligger och latar dig på soffan med ett glas whisky i näven - speciellt inte nu som han dessutom är nyopererad."
Istället så insisterar min tjej på att vi ska göra oss omaket att: "lära känna min kultur". Så vad blir resultatet? Jo att nu är det dags att återbördas, om än tillfälligt (tack och lov), till Svedala. Åter till Systembolag, holländska grönsaker utan smak, män i 35-50-årsåldern med rakade huvuden, människor som tävlar i de två grenarna:
1) Vem har fulast och smaklösast tatueringar på de mest upseendeväckande ställena
2) Vem kan stirra argast på andra människor
Två grenar som svenskar är överlägsna världsmästare på.
Jag sätter hundra spänn på att när vi kommer tillbaka till grodlandet kommer min tjej att vara lika deprimerad som jag - och då kanske vi kan ta en riktig semester - dvs göra en djupdykning i min Cave.
Som om sommaren inte är illa nog så har den där j-vla guden skapat en ännu värre plåga - semestern. Det är inte lätt att förklara hur jag känner inför fenomenet semester på en mindre intellektuell nivå - den närmsta liknelsen ligger nog inom något så pöbelaktigt som sport. Kort och gott kan man säga att jag känner samma lockelse inför semestern som den sanna Djurgårdsanhängaren känner för att ge upp sin bekväma soffa i sin Åkersbergsvilla för att, alltid och oavsett, stödja sitt lag på plats.
Det spelar ingen roll hur jag åberopar logiken och statistiken genom att bevisa att det enda semestrar leder till är skilsmässor, familjevåld och ökat alkoholintag. Det sistnämnda må vara hänt men de två förstnämnda vill jag för mitt liv inte vara med om: för det första måste jag ju som poet få ägna mig åt mitt skapande utan besvärande krav på att ordna min försörjning och för det andra må min tjej vara liten till växten men jag är säker på att de där nyporna kan bita i från ordentligt - med tanke på att hennes sarkasmer om mina vanor kan vara ganska sårande.
Trots att det sunda förnuftet alltså avråder så ska det planeras och bokas - men som vanligt faller inga av mina förslag henne på läppen - trots att de är både ekonomiska och riskminimerande. Förslaget att dra för fönsterluckorna och bosätta oss i sovrummet med målet att tömma "min Cave" förkastades med en fnysning. Förslaget att låta hennes odräglge släkting ta hand om oss en månad förkastades också med motiveringen att: "Det är min semester också - jag tänker inte lägga den på att som vanligt passa upp på dig. Men jag har heller ingen lust att se en snart sjuttioårig man ta hand om allt då du bara ligger och latar dig på soffan med ett glas whisky i näven - speciellt inte nu som han dessutom är nyopererad."
Istället så insisterar min tjej på att vi ska göra oss omaket att: "lära känna min kultur". Så vad blir resultatet? Jo att nu är det dags att återbördas, om än tillfälligt (tack och lov), till Svedala. Åter till Systembolag, holländska grönsaker utan smak, män i 35-50-årsåldern med rakade huvuden, människor som tävlar i de två grenarna:
1) Vem har fulast och smaklösast tatueringar på de mest upseendeväckande ställena
2) Vem kan stirra argast på andra människor
Två grenar som svenskar är överlägsna världsmästare på.
Jag sätter hundra spänn på att när vi kommer tillbaka till grodlandet kommer min tjej att vara lika deprimerad som jag - och då kanske vi kan ta en riktig semester - dvs göra en djupdykning i min Cave.
fredag 22 juli 2011
Vinbloggen: Munstänkarna hinkar Bordeaux 2002
Ett vin som förgyllde mitt liv under sejouren i Sverige var Chateau Bernadotte 2002 som det fantastiska Systembolaget tog in som tillfäligt parti. Priset var facila 139 SEK men trots det fanns det kvar i över en vecka på SB:s butik på regeringsgatan. Antagligen för att Bordeaux trots allt inte är så hett för tillfället, eller att 2002 inte är en stor (men en helt ok) årgång samt att Chateau Bernadotte haft en del svackor under 90-talet. Vad vet jag? Strunt samma, vad jag vet är att jag fick tillfälle att bära hem ett försvarligt antal pavor av det att ha till fest i kontrast till vardagens Lazy Lizard.
Så nu när årgången 2001 verkar vara inne i en sådan där j-vla tunnel verkar lärdomen vara att Bordeaux från 2002 år i dricksfönstret. Därför kommer vi i Munstänkerna att intensifiera vår bevakning av Bordeaux 2002. Jag kan också meddela att min tjej, eftersom hon helt plötsligt utnämnt sig till vinkännare, blivit utsedd till kassör för Munstänkarna (hon vet dock inte om det än - och det är nog bäst så).
Det ska dock tilläggas att flera av dessa flaskor inhandlades för länge sedan och därför inte grävde alltför djupa hål i kassörens plånbok - se där vilken omtänksam man som döljer sig bak poetens grubblande yta - trots alla kval och all press han lever under.
Chateau Bouqueyran 2002 Moulis, Cru Bourgeois
Köpt redan i Juli 2006 för 5,95 Euro på snabbköpet Champion har detta vin legat i den källare där mina viner får dela plats med det lokala djurlivet - det vill säga mygg, salamandrar och massor med möss. Trots att det givertvis är en stor olägenhet för mig verkar dock vinerna inte ta någon skada - förutom vad gäller etiketterna.
Vinet behövde mer än en timme i stora flatbottnade karaffen för att öppna upp fullständigt och höll flera timmar senare (hur länge vet jag inte eftersom jag trots allt öppnat det för att dricka det). Underbar näsa, något ekad med mogna röda frukter och, hör och häpna, någon citrusfrukt och mogen aprikos. Annars mest dominerad av mörka frukter och körsbär.
I munnen var det välbalanserat, tanninerarna fint integrerade ändock mycket smakstarkt (det här är en av de stora fördelarna som jag ser det med Bordeaux - smakstarka utan att vara alkoholstarka vilket jag tycker en del viner från mer sydliga appelationer lider av, men vad vet jag, en fråga för Munstänkarna kanske?!) där de mogna röda frukterna möts av trä, ljus tobak, liten antydan till svamp och en del välbehövligt stall. Smaskens! Under dessa sippande stunder får jag för mig att livet faktiskt är riktigt bra tills jag igen landar och inser att livet är fyllt av pöbelkultur i form av TV, kriminalromaner och pantomim!
Chateau de Chantegrive 2002, Graves
Det här vinet dracks kvällen efter och luftades i tre timmar i samma karaff (men inte samtidgit så klart). Vinet inhandlades på vinrean Foire au Vin på Monoprix för hutlösa 9,90 Euro - dock hade de fått 16/20 av Revue de Vin de France och anses som ett bra slott i Graves. Dock har detta vin inte njutit sällskap av möss, salamandrar och mygg utan har sedan det köptes redan i september 2006 legat i "min" cave - den träkista i sovrummet som min tjej dömde ut som längre förvaringings plats för vin. Nu var det upp till bevis för "min cave" och.... :
SEGER! WOW! Min cave fungerar uppenbarligen ypperligt (även om min besserwissrande tjej hävdade att detta säger mer om vinets kvalitet och lagringsbarhet).
Suverän näsa - sniffare får en ny innebörd. Stramare och mer ek i denna men inte störande så, örter (mejram och timjan), lite menthol och sötlarkits och igen körsbär och mogna röda frukter.
I munnen är det härligt levande men harmoniskt. Vi har våra örter och vi har röda mogna frukter, körsbär, hallon, ek, lite tobak, någon valnöt, en viss fin rökighet och peppar och en anings svart te - dock inte mycket stall. Vinet känns elegant, lent och fin trots den veritabla smakexplosion som frukternas övergång i peppar ger. Det ger trots allt en känsla av att kunna hålla längre för lagring.
Den var tamejfaan värd 9,90 Euro!
Munstänkarnas kassör stod för varuproverna!
P.S. Om nu undrar varför denna post dröjt så kan jag meddela att vetskapen om att vi druckit vår enda flaska av detta vin har gett mig svårartad depression samt viss ångest.
P.P.S. Som om denna tomhetskänsla inte var nog för en känslig poetsjäl som jag så har min tjej börjat trakassera mig om semestern också.
Så nu när årgången 2001 verkar vara inne i en sådan där j-vla tunnel verkar lärdomen vara att Bordeaux från 2002 år i dricksfönstret. Därför kommer vi i Munstänkerna att intensifiera vår bevakning av Bordeaux 2002. Jag kan också meddela att min tjej, eftersom hon helt plötsligt utnämnt sig till vinkännare, blivit utsedd till kassör för Munstänkarna (hon vet dock inte om det än - och det är nog bäst så).
Det ska dock tilläggas att flera av dessa flaskor inhandlades för länge sedan och därför inte grävde alltför djupa hål i kassörens plånbok - se där vilken omtänksam man som döljer sig bak poetens grubblande yta - trots alla kval och all press han lever under.
Chateau Bouqueyran 2002 Moulis, Cru Bourgeois
Köpt redan i Juli 2006 för 5,95 Euro på snabbköpet Champion har detta vin legat i den källare där mina viner får dela plats med det lokala djurlivet - det vill säga mygg, salamandrar och massor med möss. Trots att det givertvis är en stor olägenhet för mig verkar dock vinerna inte ta någon skada - förutom vad gäller etiketterna.
Vinet behövde mer än en timme i stora flatbottnade karaffen för att öppna upp fullständigt och höll flera timmar senare (hur länge vet jag inte eftersom jag trots allt öppnat det för att dricka det). Underbar näsa, något ekad med mogna röda frukter och, hör och häpna, någon citrusfrukt och mogen aprikos. Annars mest dominerad av mörka frukter och körsbär.
I munnen var det välbalanserat, tanninerarna fint integrerade ändock mycket smakstarkt (det här är en av de stora fördelarna som jag ser det med Bordeaux - smakstarka utan att vara alkoholstarka vilket jag tycker en del viner från mer sydliga appelationer lider av, men vad vet jag, en fråga för Munstänkarna kanske?!) där de mogna röda frukterna möts av trä, ljus tobak, liten antydan till svamp och en del välbehövligt stall. Smaskens! Under dessa sippande stunder får jag för mig att livet faktiskt är riktigt bra tills jag igen landar och inser att livet är fyllt av pöbelkultur i form av TV, kriminalromaner och pantomim!
Chateau de Chantegrive 2002, Graves
Det här vinet dracks kvällen efter och luftades i tre timmar i samma karaff (men inte samtidgit så klart). Vinet inhandlades på vinrean Foire au Vin på Monoprix för hutlösa 9,90 Euro - dock hade de fått 16/20 av Revue de Vin de France och anses som ett bra slott i Graves. Dock har detta vin inte njutit sällskap av möss, salamandrar och mygg utan har sedan det köptes redan i september 2006 legat i "min" cave - den träkista i sovrummet som min tjej dömde ut som längre förvaringings plats för vin. Nu var det upp till bevis för "min cave" och.... :
SEGER! WOW! Min cave fungerar uppenbarligen ypperligt (även om min besserwissrande tjej hävdade att detta säger mer om vinets kvalitet och lagringsbarhet).
Suverän näsa - sniffare får en ny innebörd. Stramare och mer ek i denna men inte störande så, örter (mejram och timjan), lite menthol och sötlarkits och igen körsbär och mogna röda frukter.
I munnen är det härligt levande men harmoniskt. Vi har våra örter och vi har röda mogna frukter, körsbär, hallon, ek, lite tobak, någon valnöt, en viss fin rökighet och peppar och en anings svart te - dock inte mycket stall. Vinet känns elegant, lent och fin trots den veritabla smakexplosion som frukternas övergång i peppar ger. Det ger trots allt en känsla av att kunna hålla längre för lagring.
Den var tamejfaan värd 9,90 Euro!
Munstänkarnas kassör stod för varuproverna!
P.S. Om nu undrar varför denna post dröjt så kan jag meddela att vetskapen om att vi druckit vår enda flaska av detta vin har gett mig svårartad depression samt viss ångest.
P.P.S. Som om denna tomhetskänsla inte var nog för en känslig poetsjäl som jag så har min tjej börjat trakassera mig om semestern också.
måndag 27 juni 2011
Vinbloggen: Munstänkarna i tunneln...
Jag har fått huvudvärk av allt vins jävlighet och vägran att förstå att det bör finnas vissa regler för hur saker och ting ska fungera (typ nya fat lika med bra vin). Nu har jag fått lära mig att det finns något jävelskap som heter "tunnlar" också.
Min tjej jobbade sent så eftersom jag visste att jag skulle få ägna mig åt min poesi utan störande snack valde jag kvällen till ära att öppna ett av mina favoritviner:
Château Saint Saturnin 2001, Médoc Cru Bourgoeis
Det här vinet brukar vara en fruktbomb blandad med choklad, solbelyst halm och stall. Ett kap helt enkelt Köpte t.o.m en låda i höstas för 6,50 euro styck. Den här var från mitt restlager hemma.
Men något hade hänt, visst var det fortfarande gott, runt och lent men det höll inte hela vägen, en viss rökighet men betydligt beskedligare i smaken. En stor besvikelse - men som den vinkonnässör jag är förstod jag att vinet blivit föråldrat och därför tappat smaken. Med andra ord var det inget som hindrade att jag öppnade ett Bordeaux 2001 vid mindre viktiga tillfällen som till exempel i sällskap.
Så när vi hade söndagsmiddag tog jag fram ett vin jag köpt på special-erbjudande på Monoprix - två för priset av en (6,90 st i stället för 13,80), som jag hade stor förhoppning på:
Château Soudars 2001, Haut-Médoc Cru Bourgois (Cru Bourgois Supérieur klassat från 2003).
Jag upplevde sammanledes, en viss avsaknad av lång smak men alls inte obehagligt på något sätt. Min tjej tyckte det var lent och fint och sade sedan något om att det var synd att dricka det "då det befann sig i en tunnel". "Vaddå för jävla tunnel" frågade jag. Varpå hon påstod att vissa viner tappar smak under en period för att sedan efter några åt komma ut som fullständigt mogna och fantastiska viner.
Som om det inte vore nog komplexitet med när i h-e man ska dricka viner - nu har min tjej fått för sig att hon kan något om viner också - antagligen bara för att hon är från Frankrike. Typiskt dessa självgoda grodor!
Dessutom påstod hon att min Cave, dvs en kista i lägenheten, inte höll för att lagra vinerna någon längre tid. Men som vinkonnässör så vet jag att bara de ligger i mörkret så är allt lungt!
Min tjej jobbade sent så eftersom jag visste att jag skulle få ägna mig åt min poesi utan störande snack valde jag kvällen till ära att öppna ett av mina favoritviner:
Château Saint Saturnin 2001, Médoc Cru Bourgoeis
Det här vinet brukar vara en fruktbomb blandad med choklad, solbelyst halm och stall. Ett kap helt enkelt Köpte t.o.m en låda i höstas för 6,50 euro styck. Den här var från mitt restlager hemma.
Men något hade hänt, visst var det fortfarande gott, runt och lent men det höll inte hela vägen, en viss rökighet men betydligt beskedligare i smaken. En stor besvikelse - men som den vinkonnässör jag är förstod jag att vinet blivit föråldrat och därför tappat smaken. Med andra ord var det inget som hindrade att jag öppnade ett Bordeaux 2001 vid mindre viktiga tillfällen som till exempel i sällskap.
Så när vi hade söndagsmiddag tog jag fram ett vin jag köpt på special-erbjudande på Monoprix - två för priset av en (6,90 st i stället för 13,80), som jag hade stor förhoppning på:
Château Soudars 2001, Haut-Médoc Cru Bourgois (Cru Bourgois Supérieur klassat från 2003).
Jag upplevde sammanledes, en viss avsaknad av lång smak men alls inte obehagligt på något sätt. Min tjej tyckte det var lent och fint och sade sedan något om att det var synd att dricka det "då det befann sig i en tunnel". "Vaddå för jävla tunnel" frågade jag. Varpå hon påstod att vissa viner tappar smak under en period för att sedan efter några åt komma ut som fullständigt mogna och fantastiska viner.
Som om det inte vore nog komplexitet med när i h-e man ska dricka viner - nu har min tjej fått för sig att hon kan något om viner också - antagligen bara för att hon är från Frankrike. Typiskt dessa självgoda grodor!
Dessutom påstod hon att min Cave, dvs en kista i lägenheten, inte höll för att lagra vinerna någon längre tid. Men som vinkonnässör så vet jag att bara de ligger i mörkret så är allt lungt!
fredag 24 juni 2011
Vinbloggen: Munstänkarna betänker vinets Window of Opportunity - Côtes du Rhône
Côtes du Rhône viner är bland mina favoriter. Men inte ens omgiven av sina favoriter får man en enkel resa. Det här vinet:
Domaine d'Aéria 1998, Cuvée Tradition, Côtes du Rhône Villages - Cairanne
har varit ett av mina absoluta favoritviner men samtidigt ett av mina största sorgebarn. Jag köpte fem flaskor på vignerons independants salong hösten 2009. Även om priset var hela 9,50 Euro styck så smakade det fantastiskt. Så trots att Systembolaget lärt mig att Côtes du Rhône viner inte vinner på lagring så tyckte jag att det faktiskt hade fått en härlig rondör, harmoni och ålderspatina och slog till.
Och det fortsatte att smaka fantastiskt - till exempel när jag drack det i vanmakt på våren 2010. Och så gjorde också nästa flaska så till den grad att jag fick tårar i ögonen av tacksamhet. På hösten hade något hänt - vinet var tjockt, surt men ändå mera åt ett taskigt madeira. Hade Systembolaget rätt - kan de inte lagras? Eller hade min séjour i Sverige gjort mig så inkörd på sockrade viner att jag inte längre kunde njuta goda viner?
Med glädjetårar kunde jag konstatera att sista flaskan höll måttet - att den levererade ett fantastiskt vin med fullt integrerade tanniner, otroligt lååång finish, frukt (garpefrukt, persikor, bigarråer), russin, örter och någon ek. Det höll väl trots att jag karafferade det i en timme.
Färgen, som ni ser nedan, var röd av typen lagrat rött vin. Jag ser för övrigt att det är dags att byta duk - jag ber om ursäkt för denna estetiska miss och lovar att be min tjej att fixat det.
Nu ska jag erkänna en sak: Jag är olydig mot Systembolaget och finner att ALLA Côtes du Rhône viner vinner på lagring tre till sju år. Även billigare Côtes du Rhône och Côtes du Rhône Village. Det här:
L'excellence Signargues, 2005 Caves Saint Pierre Côtes du Rhône Vllages
som jag köpt för 3,95 Euro år 2006 är i dag ett synnerligen njutbart vin. Det är bra ungt också men dessa sex år plus gör verkligen skillnad.
Så igen, problemet med vinets window of opportunity, dvs när vinet ska drickas, blir bara värre och värre - Côtes du Rhône Villages ska inte vinna på lagring, ett Côtes du Rhône Villages som har tretton år på nacken ska inte vara kanon. Men om det nu är det vore det väl bra om man slapp den här skillanden mellan olika flaskor så man slipper gå mellan himmel och helvete på det där sättet. Det är nog därför det kvalitetsmedvetna Systembolaget satsar på att vi ska dricka Bag in Box!
PS. Ful etikett med ett fult j-vla huvud på som antagligen ska symbolisera hur bakis man kan bli av vinet. Man kan inte låta bli att undra hur vissa väljer etiketter speciellt som jag sett ett liknande på den utmärkta champagnen Lancelot-Goussard Cuvée Cramant 2002.
Domaine d'Aéria 1998, Cuvée Tradition, Côtes du Rhône Villages - Cairanne
har varit ett av mina absoluta favoritviner men samtidigt ett av mina största sorgebarn. Jag köpte fem flaskor på vignerons independants salong hösten 2009. Även om priset var hela 9,50 Euro styck så smakade det fantastiskt. Så trots att Systembolaget lärt mig att Côtes du Rhône viner inte vinner på lagring så tyckte jag att det faktiskt hade fått en härlig rondör, harmoni och ålderspatina och slog till.
Och det fortsatte att smaka fantastiskt - till exempel när jag drack det i vanmakt på våren 2010. Och så gjorde också nästa flaska så till den grad att jag fick tårar i ögonen av tacksamhet. På hösten hade något hänt - vinet var tjockt, surt men ändå mera åt ett taskigt madeira. Hade Systembolaget rätt - kan de inte lagras? Eller hade min séjour i Sverige gjort mig så inkörd på sockrade viner att jag inte längre kunde njuta goda viner?
Med glädjetårar kunde jag konstatera att sista flaskan höll måttet - att den levererade ett fantastiskt vin med fullt integrerade tanniner, otroligt lååång finish, frukt (garpefrukt, persikor, bigarråer), russin, örter och någon ek. Det höll väl trots att jag karafferade det i en timme.
Färgen, som ni ser nedan, var röd av typen lagrat rött vin. Jag ser för övrigt att det är dags att byta duk - jag ber om ursäkt för denna estetiska miss och lovar att be min tjej att fixat det.
Nu ska jag erkänna en sak: Jag är olydig mot Systembolaget och finner att ALLA Côtes du Rhône viner vinner på lagring tre till sju år. Även billigare Côtes du Rhône och Côtes du Rhône Village. Det här:
L'excellence Signargues, 2005 Caves Saint Pierre Côtes du Rhône Vllages
som jag köpt för 3,95 Euro år 2006 är i dag ett synnerligen njutbart vin. Det är bra ungt också men dessa sex år plus gör verkligen skillnad.
Så igen, problemet med vinets window of opportunity, dvs när vinet ska drickas, blir bara värre och värre - Côtes du Rhône Villages ska inte vinna på lagring, ett Côtes du Rhône Villages som har tretton år på nacken ska inte vara kanon. Men om det nu är det vore det väl bra om man slapp den här skillanden mellan olika flaskor så man slipper gå mellan himmel och helvete på det där sättet. Det är nog därför det kvalitetsmedvetna Systembolaget satsar på att vi ska dricka Bag in Box!
PS. Ful etikett med ett fult j-vla huvud på som antagligen ska symbolisera hur bakis man kan bli av vinet. Man kan inte låta bli att undra hur vissa väljer etiketter speciellt som jag sett ett liknande på den utmärkta champagnen Lancelot-Goussard Cuvée Cramant 2002.
torsdag 23 juni 2011
Lyckans hundskit
Man kan inte upphöra att förvåna sig över fransoserna - dessa självgoda grodätare. Idag när jag tänkte påbörja mitt nya projekt för att bringa poesin till folket - just det ja Fête de Poèsie, glömde jag den gyllene Parisöverlevnadsregeln nummer ett - att alltid stint titta nedåt i marken för att på så sätt undvika att trampa i all hundskit och annat äck som gör promenaden till en snitslad bana.
Jag går med anrdra ord ut för att föra finkonsten ut till de stressade och okulturella Parisarna och vad får jag för tack för det: en jätteblaffa med hundbajs under ena skon!
När jag högljutt börja svära och beklaga mig kommer det fram en inavlad fransos och förösker muntra upp mig genom att påpeka att jag trampat i hundskiten med min vänstra fot - som om det skulle göra någon som helts jävl skillnad - men tydligen gör det det enligt urinvånarnas folklore - hundksit under den vänstra foten betyder nämligen tur!
Jag bor alltså i ett land där man så till den grad accepterat att hundar får svina hur som helst att man måste hitta på fåniga skrock för att överleva. I stället för att göra det rätta - skjuta hundkräken - så går man alltså i femtio procent av fallen och inbillar sig att man har haft "tur" när man har en stinkande hundskit under skon! Var faan är demonstrationerna på Place la Republique för totalt hundförbud och offentliga avrättningar av hundägare?!
Vid närmare eftertanke har de nog rätt - nästa gång jag möter en pudel ska den och dess ägare få smaka på min lyckans fot - den vänstra!
Jag går med anrdra ord ut för att föra finkonsten ut till de stressade och okulturella Parisarna och vad får jag för tack för det: en jätteblaffa med hundbajs under ena skon!
När jag högljutt börja svära och beklaga mig kommer det fram en inavlad fransos och förösker muntra upp mig genom att påpeka att jag trampat i hundskiten med min vänstra fot - som om det skulle göra någon som helts jävl skillnad - men tydligen gör det det enligt urinvånarnas folklore - hundksit under den vänstra foten betyder nämligen tur!
Jag bor alltså i ett land där man så till den grad accepterat att hundar får svina hur som helst att man måste hitta på fåniga skrock för att överleva. I stället för att göra det rätta - skjuta hundkräken - så går man alltså i femtio procent av fallen och inbillar sig att man har haft "tur" när man har en stinkande hundskit under skon! Var faan är demonstrationerna på Place la Republique för totalt hundförbud och offentliga avrättningar av hundägare?!
Vid närmare eftertanke har de nog rätt - nästa gång jag möter en pudel ska den och dess ägare få smaka på min lyckans fot - den vänstra!
onsdag 22 juni 2011
Fête de la Poésie
I går var det Seant Jean dvs midsommarsolståndet och i enlighet med traditionen var det också Fête de la Musique. Vanligtvis är givetvis mina nya landsmän, de kära grodätarna, riktiga idioter - men här har de faktiskt fått till något. I varje gathörn finns musik - levande musik.
Upplsuppen och trevlig stämning, fyllda uteserveringar, strida strömmar av människor som planlöst vandrar mellan banden. Då slår det mig plötsligt att detta land som saluför sig som ett kulturellt föregångsland, ett litterärt mecka, ett poesins Babylon, inte har något liknande för poesi!
Jag menar vi vet ju alla att fransmän inte kan spela rock - även om de må veta att man ska klä sig i svart om man rockar. Rock är ju som alla vet förbehållet anglosaxer.
Däremot har ju fransmännen en lång tradtition av poesi. Lik förbenat har man inte någon Fête de la Poésie, ingen speciell kväll/natt när vi poeter står utplacerade på stadens gator och deklamerar våra alster. Jag menar landet som gav poeten de obligatoriska accessoirerna vinet, halsduken och baskern har inget för att vi ska nå ut.
Stärkt av min strålande idé ställde jag mig på gatan och började deklamera mina dikter. Visserligen är de på Antlantis sköna ur-språk - svenska - men även fransmännen lär falla för deras skönhet. Men icke - min enda publik bestod av ett gäng tonåringar med ölflaskor som under tio minuter med höga röster kommenterade min stil, mina kläder och förehavanden, innan de gav upp stack åt mig en euro och gick.
Jag vet inte riktigt hur jag ska se på det - å ena sidan har jag faktiskt tjänat pengar på min konst men å andra sidan fick jag inte riktigt intrycket av att jag gjorde den succé jag förväntat mig. Jag valde nog fel gathörn - alldeles för borgerligt och okulturellt det här området.
Upplsuppen och trevlig stämning, fyllda uteserveringar, strida strömmar av människor som planlöst vandrar mellan banden. Då slår det mig plötsligt att detta land som saluför sig som ett kulturellt föregångsland, ett litterärt mecka, ett poesins Babylon, inte har något liknande för poesi!
Jag menar vi vet ju alla att fransmän inte kan spela rock - även om de må veta att man ska klä sig i svart om man rockar. Rock är ju som alla vet förbehållet anglosaxer.
Däremot har ju fransmännen en lång tradtition av poesi. Lik förbenat har man inte någon Fête de la Poésie, ingen speciell kväll/natt när vi poeter står utplacerade på stadens gator och deklamerar våra alster. Jag menar landet som gav poeten de obligatoriska accessoirerna vinet, halsduken och baskern har inget för att vi ska nå ut.
Stärkt av min strålande idé ställde jag mig på gatan och började deklamera mina dikter. Visserligen är de på Antlantis sköna ur-språk - svenska - men även fransmännen lär falla för deras skönhet. Men icke - min enda publik bestod av ett gäng tonåringar med ölflaskor som under tio minuter med höga röster kommenterade min stil, mina kläder och förehavanden, innan de gav upp stack åt mig en euro och gick.
Jag vet inte riktigt hur jag ska se på det - å ena sidan har jag faktiskt tjänat pengar på min konst men å andra sidan fick jag inte riktigt intrycket av att jag gjorde den succé jag förväntat mig. Jag valde nog fel gathörn - alldeles för borgerligt och okulturellt det här området.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)