torsdag 6 juni 2013

Vinkylsångest

Det är klart att ”la vie en rose” har ett slut. Logiskt så borde ju vinkylen vara rätt plats att börja leta efter min musa – men sedan måste man beakta de tistlar som legat utströdda på en missförstådd poets bana (i mitt fall snarare en tjock häck av tvåmeter höga tistlar – som ni trogna poetbloggläsare kan intyga) och som när som kan poppa upp och sticka ens känsliga skaparsjäl – vilket de aldrig missar att göra just när man återfått tron på livet och konsten.



Två av livets svårigheter

Som den knegare jag blivit kom jag till jobbet tidigt i dag, så tidigt att jag till och med kunde känna tandkrämssmaken i munnen när det var dags för lunchvinaren. Jag började vinkylsinventeringen med att vaska alla vulgära nya-världen-viner i mina orkidéer. Därefter tog jag mig an lite seriösa saker, och det var då ”som det stora vemodet smög sig in” (som någon trubadur sa). Först genom att jag hittade en flaska Chateau Giscours från 1980 som var utmärkt. Problemet var bara att den påminde mig om en pava jag druckit tidigare som tappat all sin spänst. Än värre var det när jag hittade en flaska Chateau Brown som påminde mig om ett av mitt livs största misstag: en dag som nytillsatt ordförande för Munstänkarna hittade jag på Monoprix Chateau Brown från 1997 men eftersom de kostade hela 13,90 Euro styck lät jag försiktighet råda – det vill säga jag köpte bara två flaskor. Dagen efter provade jag den ena och den var suverän – fullmatad, lite syrlig persika i gommen och en lååång härlig eftersmak. Dagen efter när jag gick tillbaka till Monoprix var den slut och sedan dess satt det som en tagg i mitt bröst varje gång jag passerade vinhyllan på Monoprix.

Vilken inspiration får man av att bli påmind om sina felsteg i livet? Inte blev det bättre av att chefen helt plötsligt stack in huvudet i dörren. När han fick syn på mig vrålade han glatt:
-        - Inte ens på helgdagar håller du dig borta från jobbet!

Helgdagar, tänkte jag, det är ju för f-n torsdag. Mannen har blivit senil, bäst att vara försiktig. Så för att vara på den säkra sidan följde jag den Arbets-jargong jag lärt mig och svarade något i stil med:
-        - Buälänstörningmådäll

Då svarar chef-f-n:
-        - Inte ska du sitta här och jobba idag, nu ska vi fira!

Varpå han drar med mig till den där j-vla vinbaren igen för att hinka skumpa. Och skumpa efter några flaskor rödtjut, och framför allt en babblande chef, gör det svårt för en poet att hålla sitt skapande fokus. Så gick ytterligare en dag av poetiskt skapande förlorat i den maskin som kallas Arbete (men som borde heta slaveri).

Och det är just det som är problemet – aldrig får man ha sin tid i fred som knegare – det är därför typer som Stagnelius, Andersson (Dan, inte Jessica din obildade idiot!) och Ferlin hellre svalt än jobbade på bank.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar