I går var det visst den svenska nationalistdagen, dagen då alla Heidenstams dräglande fåntrattar till beundrare klär sig i folkdräkt, hoppar groda och runkar till bilder av kungafamiljen. En dag som verkligen får en att fundera på hur det står till med folksjälen då den på en överhets order helt plötsligt får för sig att den en viss dag bara måste vifta med pappersflaggor. Sjukligt!
Själv gav jag fan i fosterlandshetsen och överlät den åt alla de väldresserade apor som förväxlar påtvingad kollektiv samvaro i konformistiska former och kläder med individuell frihet som går under namnet "Svenskar". Ha så kul!
Sverige är världens tråkigaste land - alla kategorier. Så jävla tråigt att den största invandrargruppen består av holländare som vill bo i skogen, tätt följd av danskar som vill slippa skatt och ha billigare bostäder. Aftonbladets största nyhet är "Varning - se upp för solen, man kan få en ful solbränna!" tätt följt av "Åskväder att vänta"!
Man har TV-program på de Statliga uppfostringskanalerna (SVT, TV4) som "Go'kväll" där man får lära sig att vara en perfekt svenn- e/a genom heminredning, bak, matlagning och barnuppfostran - men ändå att ha det "lite lagom stökigt" för ingen mår ju bra om det är FÖR välstädat. Hela landet, både män och kvinnor har tamejfaan förvandlats till en svensk mardrömsversion av "The Stepford wives". Hela landet är en massa klichéer, självgoda jävla klichéer som desperat söker självbekräftelse.
Inte konstigt att vissa bygger sextortyrkällare i öde skogstorp, hyr in prostituerade under epitetet "kaffeflickor" eller slåss i samband med fotbollsmatcher. Att leva under den där perfekta svenne ytan kan inte annat än knäcka folk mentalt.
Inte konstigt att vårt främsta bidrag till den internationella kulturen består av Strindberg, Bergman, Norén... även om vi själva som perfekta svennar inbillar oss att det är analfabeter som Läckberg, Nesser eller Larsson som representerar oss.
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Litteratur. Visa alla inlägg
tisdag 7 juni 2011
fredag 28 januari 2011
Homage à Uma!
Mais Oui! Jag har goda nyheter, romantiken är INTE död! Den finns och den är inkarnerad i Uma och jag kommer att sprida den till er alla. Det är mitt kall, DET är projekt: Homage à Uma!
Jag visste när jag vaknade att dagen skulle bli en poetiskt produktiv dag. Jag visste bara inte hur jag skulle börja. Hur jag skulle få till det.
Så för en gång skull tillgrep jag det vapen som varje medlem av kulturelit flyr, som varje poet värdig namnet föraktar: den simpla TV:n. Men vi intellektuella vet hur man använder TV:n också i tänkandets och kreativitetens tjänst (till skillnad från alla melodifestival- och let's dance-beroende kreti och pleti som TV vanligtvis vänder sig till).
Jag kollade igenom filmer med Uma: Kill Bill 1 o 2, Bat Man 3 osv och till sist fann jag det - i Liasons Dangereuses med John Malkovich. I en scen ligger han i sängen och skriver brev med en gåspenna med en naken Uma som skrivbord. Det var då det slog mig - vem FAN kan vara kännande poet med alla dessa elektroniska manicker, själlösa datorer, bipande mobiltelefoner och f-n och hans mormor av moderna "bekvämligheter" som förpestar ens tillvaro och kväver ens krativitet?!
Vad jag behöver är en rejäl gåspenna - detta plus projektet Homage à Uma kommer att få slut på misstro, hat och finanskriser. Detta kommer att bli början på en ny era - den poetiska romantikens tid!
Nous tous vous aimez - moi et Uma!
Jag visste när jag vaknade att dagen skulle bli en poetiskt produktiv dag. Jag visste bara inte hur jag skulle börja. Hur jag skulle få till det.
Så för en gång skull tillgrep jag det vapen som varje medlem av kulturelit flyr, som varje poet värdig namnet föraktar: den simpla TV:n. Men vi intellektuella vet hur man använder TV:n också i tänkandets och kreativitetens tjänst (till skillnad från alla melodifestival- och let's dance-beroende kreti och pleti som TV vanligtvis vänder sig till).
Jag kollade igenom filmer med Uma: Kill Bill 1 o 2, Bat Man 3 osv och till sist fann jag det - i Liasons Dangereuses med John Malkovich. I en scen ligger han i sängen och skriver brev med en gåspenna med en naken Uma som skrivbord. Det var då det slog mig - vem FAN kan vara kännande poet med alla dessa elektroniska manicker, själlösa datorer, bipande mobiltelefoner och f-n och hans mormor av moderna "bekvämligheter" som förpestar ens tillvaro och kväver ens krativitet?!
Vad jag behöver är en rejäl gåspenna - detta plus projektet Homage à Uma kommer att få slut på misstro, hat och finanskriser. Detta kommer att bli början på en ny era - den poetiska romantikens tid!
Nous tous vous aimez - moi et Uma!
fredag 12 mars 2010
Köld
Varför finns det inget bra ord för att man håller på att frysa ihjäl? Jag menar Hamsun när han var hungrig kunde dra i med ett ord som med allt i ett sade precis vad han kände: Sult. Det lidande som han kände är säkerligen ingenting mot den känsla av att ständigt hålla på att frysa i hjäl som belägrat mig sedan jag kom till Sverige i jakt på poesin, produktiviteten och romantiken.
Snacka misstag, precis allt sedan jag kom har varit ett långt jävla lidande. Man förstår varför Heidenstam bara skrev om nturens storslagenhet under sommaren. Man förstår varför han INTE skrev om det riktiga Sverige som möter en:
Låt oss börja med Helvetets speciella plats i vardagslivet: Icke fungerande lokal- och tågtrafik vare sig det är kaos eller inte.
Turtätheten på blå linjen är ju till exempel rena skämtet, men jag antar att det beror på att många mindre bemedlade samt icke-blåögda hellyllesvennar bor längs dessa linjer.
Lägg till detta kaosframkallande ombyggnader i den centrala stan för att bygga något så otidsenligt pajasaktigt som en jävla spårvagn. Har vi kommit in i 21a århundradet eller inte?! Måste vara en störd romantiker som gift sig med sin modelljärnväg som kommit på den idén. Definitivt ingen som behöver pendla i rusningstid med jobb, skola, dagis i alla fall.
Och inte att förglömma: Sadistiska busschaffisar som väntar tills man med sin treåring i hand hunnit fram till dörren för att slå igen den i fejan och köra fast man tidigt uppmärksammat att man kommer samt att det faktiskt står att det är EN MINUT KVAR TILL AVGÅNG på skylten (jag, jag menar just Dig som körde buss 445 från slussen i torsdagskväll förra veckan - jag antar att orsaken är att dina hemorrojder växt sig större än dina skinkor).
Sen kan man ju lägga till ett litet axplock ur den ocean av ingredienser som gör livet i Stockholm mer eller mindre outhärdligt:
Sura urinvånare (både bondtölpar och balla Stockholmare).
Melodifestivaler (tänk att det som var så tabu nu blivit en lukrativ industri för media och mest av allt för det så kallade Public Service företaget SVT - lägg ned SVT!)
Snö, snö, snö, is, is, is och kyla.
Prinsessbröllop. Allvarligt, lägg av, hur töntig får en stad bli?
Och värst av allt, den stora symbolen för hur monopol utvecklas till lättja och okunnighet: expediter på Systembolaget som förväxlar Beaujolais Noveau med Beaujolais Village, rekommenderar röda viner till kryddstark thaimat (inte torra söta viner som Gewürztraminer vilket torde vara en betydligt bättre kombination), eller rekommenderar Australienska Shiraz-viner när man frågar efter ett lätt vin (men inte vill ha alkoholstark druvsaft vilket verkar vara mycket populärt ivrigt påhejat av Systembolagets policy) osv i all oändlighet.
Allvarligt, att sådana klåpare som Systembolaget öppet får predika trots en sådan uppenbar brist på kunskap är tillräckligt deprimerande i sig, att de sedan också lyckats tuta i gemene idiotsvensk att de faktiskt ger "bra" tips gör att man vill återinföra ättestupan för dumhet! Dödsstraff, eller åtminstone en rejäl kölhalning, bör också införas för användandet av ordet FYND i samband med vinrecensioner!
Om Hamsun bott i Sverige och mött Systembolagets personal hade han nog faan döpt boken till Törst i stället!
Snacka misstag, precis allt sedan jag kom har varit ett långt jävla lidande. Man förstår varför Heidenstam bara skrev om nturens storslagenhet under sommaren. Man förstår varför han INTE skrev om det riktiga Sverige som möter en:
Låt oss börja med Helvetets speciella plats i vardagslivet: Icke fungerande lokal- och tågtrafik vare sig det är kaos eller inte.
Turtätheten på blå linjen är ju till exempel rena skämtet, men jag antar att det beror på att många mindre bemedlade samt icke-blåögda hellyllesvennar bor längs dessa linjer.
Lägg till detta kaosframkallande ombyggnader i den centrala stan för att bygga något så otidsenligt pajasaktigt som en jävla spårvagn. Har vi kommit in i 21a århundradet eller inte?! Måste vara en störd romantiker som gift sig med sin modelljärnväg som kommit på den idén. Definitivt ingen som behöver pendla i rusningstid med jobb, skola, dagis i alla fall.
Och inte att förglömma: Sadistiska busschaffisar som väntar tills man med sin treåring i hand hunnit fram till dörren för att slå igen den i fejan och köra fast man tidigt uppmärksammat att man kommer samt att det faktiskt står att det är EN MINUT KVAR TILL AVGÅNG på skylten (jag, jag menar just Dig som körde buss 445 från slussen i torsdagskväll förra veckan - jag antar att orsaken är att dina hemorrojder växt sig större än dina skinkor).
Sen kan man ju lägga till ett litet axplock ur den ocean av ingredienser som gör livet i Stockholm mer eller mindre outhärdligt:
Sura urinvånare (både bondtölpar och balla Stockholmare).
Melodifestivaler (tänk att det som var så tabu nu blivit en lukrativ industri för media och mest av allt för det så kallade Public Service företaget SVT - lägg ned SVT!)
Snö, snö, snö, is, is, is och kyla.
Prinsessbröllop. Allvarligt, lägg av, hur töntig får en stad bli?
Och värst av allt, den stora symbolen för hur monopol utvecklas till lättja och okunnighet: expediter på Systembolaget som förväxlar Beaujolais Noveau med Beaujolais Village, rekommenderar röda viner till kryddstark thaimat (inte torra söta viner som Gewürztraminer vilket torde vara en betydligt bättre kombination), eller rekommenderar Australienska Shiraz-viner när man frågar efter ett lätt vin (men inte vill ha alkoholstark druvsaft vilket verkar vara mycket populärt ivrigt påhejat av Systembolagets policy) osv i all oändlighet.
Allvarligt, att sådana klåpare som Systembolaget öppet får predika trots en sådan uppenbar brist på kunskap är tillräckligt deprimerande i sig, att de sedan också lyckats tuta i gemene idiotsvensk att de faktiskt ger "bra" tips gör att man vill återinföra ättestupan för dumhet! Dödsstraff, eller åtminstone en rejäl kölhalning, bör också införas för användandet av ordet FYND i samband med vinrecensioner!
Om Hamsun bott i Sverige och mött Systembolagets personal hade han nog faan döpt boken till Törst i stället!
tisdag 16 februari 2010
Les Deux Magots
Det börjar ta emot igen. Projektet "Runktankar" känns inte lika fräscht och spännande längre och projektet "Kuken, ballen - hål i skallen" om min Sturm und Drang period gör mig bara deprimerad. Min lista på saker som gör mig arg gör mig bara förbannad, alternativt kåt eftersom jag hela tiden tycks snöa in på Uma Thurman. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för att ta mig ur denna själsliga och kreativa nöd.
För att råda bot på eländet tog jag mig till Les Deux Magots i Paris 6e arrondissement. Jag tänkte att dela plats för näring med andra intellektuella storheter som Borges, Camus, Hemingway och Sartre skulle sätta fart på skapandet.
Uppenbarligen är det dock så att Hollywood har förstört även den franska intellektualismen. Någon fjantig donna gjorde tydligen för ngt år sedan en klichéfylld film om Marie Antoinette och använde stället som bas - och nu är caféet överfyllt av gapiga jänkare.
Och vips blev det som en gång var en symbol för djupa tankar, reflekterande och intellektualism det omvända - en plats som vittnar om konsumtionssamhällets imperialistiska makt genom dess förvrängning och förstöring av varje originalitet eller djupare tanke och/eller känsla med dess banalalistiska förkärlek för pekoral och kompromisser. Det har blivit en en amerikansk kuliss som föreställer Paris, ett eurodisney för vuxna som tror att de upplever det gedigna Europa, Frankrike och Paris. Och det enda gedigna de har behållt är de griniga Parisiska kyparna!
Stället fungerar med andra ord som en ursäkt för europeisk intellektualism; ungefär som gemene klåpare inbillar sig att bara för att man går på Castorama (eller Claes Ohlson) så blir man en riktigt händig hantverkare och fixare, så inbillar sig trögtänkta idioter till flockdjur att bara de går på Les Deux Magots blir de helt plötsligt kritiskt tänkande poeter - som jag.
Jag flydde från turisterna till mitt vanliga hak på rue de la Terrasse. Dyrt och heligt lovade jag mig själv att aldrig någonsin igen bli en del av den kuliss som låtsas vara Paris - ni vet kvarteren runt Odéon, där Slas och andra puckon har hängt sedan 50-talet för att aldrig konfrontera sig med någon ur-invånare med ändå låtsas som att de "upplevde Paris, Europa och stora vida världen".
Dessutom är kyparna på Brasserie de la Terrasse vänliga och civiliserade, dvs kan prata engelska.
För att råda bot på eländet tog jag mig till Les Deux Magots i Paris 6e arrondissement. Jag tänkte att dela plats för näring med andra intellektuella storheter som Borges, Camus, Hemingway och Sartre skulle sätta fart på skapandet.
Uppenbarligen är det dock så att Hollywood har förstört även den franska intellektualismen. Någon fjantig donna gjorde tydligen för ngt år sedan en klichéfylld film om Marie Antoinette och använde stället som bas - och nu är caféet överfyllt av gapiga jänkare.
Och vips blev det som en gång var en symbol för djupa tankar, reflekterande och intellektualism det omvända - en plats som vittnar om konsumtionssamhällets imperialistiska makt genom dess förvrängning och förstöring av varje originalitet eller djupare tanke och/eller känsla med dess banalalistiska förkärlek för pekoral och kompromisser. Det har blivit en en amerikansk kuliss som föreställer Paris, ett eurodisney för vuxna som tror att de upplever det gedigna Europa, Frankrike och Paris. Och det enda gedigna de har behållt är de griniga Parisiska kyparna!
Stället fungerar med andra ord som en ursäkt för europeisk intellektualism; ungefär som gemene klåpare inbillar sig att bara för att man går på Castorama (eller Claes Ohlson) så blir man en riktigt händig hantverkare och fixare, så inbillar sig trögtänkta idioter till flockdjur att bara de går på Les Deux Magots blir de helt plötsligt kritiskt tänkande poeter - som jag.
Jag flydde från turisterna till mitt vanliga hak på rue de la Terrasse. Dyrt och heligt lovade jag mig själv att aldrig någonsin igen bli en del av den kuliss som låtsas vara Paris - ni vet kvarteren runt Odéon, där Slas och andra puckon har hängt sedan 50-talet för att aldrig konfrontera sig med någon ur-invånare med ändå låtsas som att de "upplevde Paris, Europa och stora vida världen".
Dessutom är kyparna på Brasserie de la Terrasse vänliga och civiliserade, dvs kan prata engelska.
tisdag 2 februari 2010
Ökenvandring
Mitt i allt elände kanske man får vara glad att man får någon form av fysisk kontakt genom att vara inpackad i överfyllda pendeltåg. Det är så nära sex jag verkar komma för tillfället - med en annan person involverad i alla fall. Hur i helvet kan det komma sig att man kan hamna i en sådan "dry streak" som jag?! Tänk på det; 11,7 miljoner pers bor i närområdet, av dem är säkert närmare 6 miljoner av det kvinnliga könet, och säkert minst 4 miljoner inom "mitt spann" - och jag kan inte få till det.
En uppmaning till alla kvinnor: sluta vara så förbannat vackra och lockande! Ni gör det enkom för att distrahera mig. Hur fan ska man få något intellektuellt arbete gjort under dessa förhållanden? Det verkar som det storvulna projektet om min Sturm und Drang period, ni vet "Kuken, ballen - hål i skallen" får ligga på is ett tag. I stället får jag ägna mig åt det mer jordnära psyko-socialrealistiska lyrikpoesi-projektet "Runktankar".
Ja, ja, man får trösta sig med att Stagnelius inte heller hade det så lätt på den fronten.
Konst föds ur lidande - men det vore bättre om det var någon annans!
En uppmaning till alla kvinnor: sluta vara så förbannat vackra och lockande! Ni gör det enkom för att distrahera mig. Hur fan ska man få något intellektuellt arbete gjort under dessa förhållanden? Det verkar som det storvulna projektet om min Sturm und Drang period, ni vet "Kuken, ballen - hål i skallen" får ligga på is ett tag. I stället får jag ägna mig åt det mer jordnära psyko-socialrealistiska lyrikpoesi-projektet "Runktankar".
Ja, ja, man får trösta sig med att Stagnelius inte heller hade det så lätt på den fronten.
Konst föds ur lidande - men det vore bättre om det var någon annans!
onsdag 20 januari 2010
Helvetet
Helvetet MÅSTE vara en pendeltågsstation där man väntar på ett tåg som aldrig kommer. Och det som gör det till ett helvete är inte själva platsen, hur deprimerande den än må vara, utan det faktum att man rent mentalt ständigt är på väg därifrån.
Sen kan man lägga till alla dessa saker som jävlas med en också och som fransmännen av någon anledning är extra bra på (de har ett subtilt sadistiskt sinnelag): förseningar, perrongbyten och inställda tåg som inte informeras om alternativt informeras om med trasiga högtalare som skräller så att ingen hör vad som sägs, eller varför inte de traditionellt svenska jävelskapen: vädret och mörkret.
Men själva ESSENSEN av helvetet är det mentala. Det fungerar på samma sätt som Camus beskrivning av Sisyfos i Myten om Sisyfos: Han som är dömd att i helvetet för evigt rulla upp en enorm stenbumling för ett berg bara för att den ska rulla ned till botten igen just när han nått krönet. Enligt Camus är straffet inte något helvete om Sisyfos VET att just detta kommer att hända, om han är mentalt beredd på att detta ska ske. Det är just tron på att han rullar stenbumlingen upp för berget en sista gång varefter han har sonat sitt brott och igen kan ägna sig åt mer tillfredställande saker (som sex och dryckenskap) som är det som gör straffet till ett helvete.
På så sätt liknar min situation Sisyfos, det är själva väntan på att få mitt genombrott som knäcker mig. Så fort det är gjort kanske man äntligen kan få ägna sig åt ett hejdlöst sexliv med allehanda beundrarinnor inmundigandes tunnvis med Grand Cru viner och årgångschampagner. Men eftersom jag är smartare än Sisyfos och vet att mitt liv är ett helvete ägnar jag mig åt dessa laster även i väntan till den grad de mig erbjuds (det vill säga åtminstone åt dryckenskap men knappast av Grand Cru viner, som ni tyvärr vet av min beskrivning av mitt knapra vinliv - mitt sexliv är en öken).
Och det är just detta, min vägran att anpassa mig också mentalt, som gör att min stenbumling en dag kommer att stanna kvar på bergets topp!
Genombrottet väntar runt hörnet!
Sen kan man lägga till alla dessa saker som jävlas med en också och som fransmännen av någon anledning är extra bra på (de har ett subtilt sadistiskt sinnelag): förseningar, perrongbyten och inställda tåg som inte informeras om alternativt informeras om med trasiga högtalare som skräller så att ingen hör vad som sägs, eller varför inte de traditionellt svenska jävelskapen: vädret och mörkret.
Men själva ESSENSEN av helvetet är det mentala. Det fungerar på samma sätt som Camus beskrivning av Sisyfos i Myten om Sisyfos: Han som är dömd att i helvetet för evigt rulla upp en enorm stenbumling för ett berg bara för att den ska rulla ned till botten igen just när han nått krönet. Enligt Camus är straffet inte något helvete om Sisyfos VET att just detta kommer att hända, om han är mentalt beredd på att detta ska ske. Det är just tron på att han rullar stenbumlingen upp för berget en sista gång varefter han har sonat sitt brott och igen kan ägna sig åt mer tillfredställande saker (som sex och dryckenskap) som är det som gör straffet till ett helvete.
På så sätt liknar min situation Sisyfos, det är själva väntan på att få mitt genombrott som knäcker mig. Så fort det är gjort kanske man äntligen kan få ägna sig åt ett hejdlöst sexliv med allehanda beundrarinnor inmundigandes tunnvis med Grand Cru viner och årgångschampagner. Men eftersom jag är smartare än Sisyfos och vet att mitt liv är ett helvete ägnar jag mig åt dessa laster även i väntan till den grad de mig erbjuds (det vill säga åtminstone åt dryckenskap men knappast av Grand Cru viner, som ni tyvärr vet av min beskrivning av mitt knapra vinliv - mitt sexliv är en öken).
Och det är just detta, min vägran att anpassa mig också mentalt, som gör att min stenbumling en dag kommer att stanna kvar på bergets topp!
Genombrottet väntar runt hörnet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)