Riksbanken, RIX-systemet och primära penningpolitiska motparter - Stagnelius på 2010-talet

Mitt förhållande till chefen har drastiskt ändrats sedan jag satte mig upp mot den där j-vla mobbarbanken. Han verkar ha fått någon slags allmän depression som gör att han hänger upp sig över de mest märkliga saker. Han ojar sig över att någon donna från Swedbank sitter och bestämmer i mobbarbanken och slänger ur sig saker som: ”Varför i h-lvete kunde du inte hålla käften, med dina meriter skulle ju du bli vår man i fullmäktige! Vem ska pusha för våra affärsintressen i Riksbanksfullmäktige nu? Cecilia Skingsley lär i alla fall inte göra det.”

Dessutom kommer han med helt inkonsekventa problem av extrem i-landskaraktär. Mest ojar han sig över att inte få tillgång till radiokanalen Rix FM – eller som han säger ”RIX-Systemet”. Till det kommer märkliga mumbojumbon typ: ”Tänk om det här påverkar vår ställning som primär penningpolitisk motpart” och liknande svammel.

När jag försiktigt försökte sätta in förlusten av en radiokanal i perspektiv genom att påpeka att vi i alla fall skulle slippa dricka vin med skruvkork tappade han koncepterna och började vråla saker som: ”Har du någon aning om hur svårt det skulle vara för oss att göra våra jättevinster om vi inte längre får tillgång till Riksbankens billiga krediter som en av dess primära penningpolitiska motparter?” Eller "Hur skulle vi klara oss om vi förlorade det inflytande vi har som en av dess primära penningpolitiska motparter?”. Med tanke på hur han ofta återkommer till sådana fantasifoster som "primära penningpolitiska motparter" står det antagligen ganska illa till.

Jag tror att chefen är deprimerad därför att han påminns om hur han saknar kurage varje gång han ser mig och i enlighet med den narcissistiska personlighet han är måste han få detta att stämma genom att hitta på en konspiratorisk verklighet som består av Riksbanken, RIX-systemet och primära penningpolitiska motparter.  

För närvarande vet jag inte om jag ska tycka synd om honom och dedikera en dikt till honom eller om jag bara ska följa min impuls och slå gubbf-n på käften. Den som lever får se – men min önskan att hänga på kontoret och delta i den där j-vla arbetar-jargongen har i alla fall minskat drastiskt. Ibland avundas jag faktiskt Heidenstam som slapp sådan här skit (men sedan läser man någon av hans infantila dikter).

Det är lika bra att inse att förutom mig, Stagnelius och vinkylen finns ingenting av värde att hämta i den här materiella världen.