Jag ber om ursäkt kära bondtölpar om jag irriterat er med mitt tidigare inlägg. Om det är någon tröst kan jag i alla fall poängtera det faktum att roligast av alla är den balla Stockholmaren.
Den balla Stockholmaren är mer en mental existens än en geografisk härkomst. Den balla Stockholmaren må vara född i Stockholm, nyinflyttad eller till och med bo i Hjo. Den balla Stockholmaren känns igen på fem saker: 1) fett hår som kammats bakåt - så kallat backslick, 2) solglasögon året runt - i pannan, i håret eller hängandes i halsninningen, 3) mössa på inomhus, 4) sladd i örat, 5) en rädsla för att inte klä sig och tycka precis som alla andra parat med en övertro på sin individualitet.
Den balla Stockholmaren lever i villfarelsen att Stockholm är en stooor stad med stooor betydelse - och jämför på fullt allvar sig och sin stad med "andra storstäder" som London eller New York.
Då stockholmaren befinner sig utanför stockholm kan han/hon i bland, iklädda sina konformistiska gråskalekläder och med marginellt bättre skor än bondtölpen, världsvant kommentera att det nästan är lika bra som i Stockholm. Om de går på en restaurant ger de fina komplimanger typ: "Tänk att en så bra restaurant kan finnas här!" eller "Den här är ju nästan lika bra som [infoga valfri överdesignad stockholmskrog här]!" med ett välvilligt, nedlåtande leende. Och de har ALLA New York som sin andrastad, vägledda av stofilen Mats Olsson som var där i två veckor under sjuttiotalet.
När man ser ett gäng ängsliga, mössklädda människor med solglasögon och sladd i örat vet man med andra ord att man råkat på en flock balla Stockholmare. Deras läten präglas av en deprimerande enstavighet parat med irriterande långa vokaler: "koooolt", "feeeeetttt" och "heeeelt gaaaaaaalet" är utrop som ständigt hörs.
Att den balla stockholmaren beter sig underligt beror på det simpla faktum att all frisyrgelé till deras backslick, plus att de ständigt har mössa på under 24/7 helt enkelt får deras hjärnor att koka så att den dunstar ur deras skallar (det kan vara därför de sätter sladdar i öronen - för att hindra avdunstningen).
Den balla Stockholmarens totala ängslighet visas således av det faktum att de försöker skydda sina skallar med frisyrgelé och mössa som någon slags hjälm, använder solglasögon för att slippa nya synintryck, proppar sladdar i öronen för att slippa höra. När man har smaksinnet kvar vilket kan ge nya insikter finns inget annat val än att vägra använda det alternativt förstöra det.
Det är det enda som kan förklara den upplevelse jag hade häromdagen då jag drack en kaffe(!) på en bar i ett inomhuscenter då en ball Stockholmare kommer till baren med mössa på (i +25 grader) och stolt deklamerar att hon minsann ska ha ett glas vitt vin, sorten irrelevant med argumentet att "Jag känner ändå ingen skillnad på smaken".
P.S. Om ni undrar vilket vin man dricker när man inte bryr sig om smaken så är det Drusty Hof
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar