Måndagar är allt en jävla plåga! Det är då som trycket att få fart på sin produktion börjar bli besvärande och det inte finns någon lättnad i form av fest och helg inom en överskådlig framtid.
Inte minst blir kraven från omgivningen besvärande; jag menar som min tjej, hon har ingen aning om vilket tungt och intellektuellt utmattande jobb en poet har. På sista tiden har det blivit mer och mer kommentarer i stil med: "Är det allt du har gjort idag" eller "Du kunde väl ha plockat ur diskmaskinen i alla fall" eller till och med i värsta fall "Nu får du sluta upp att lägga flaskor överallt"!
Som om det inte var svårt nog att vara skapande poet i en bullrig stad utan att man ständigt ska bli avbruten i sina djupa tankar av påhopp riktade mot ens karaktär. Jag tror att hennes långa pendlingar, tidiga mornar och sena kvällar pa grund av jobbet gör henne lite grinig.
Det spelar ingen roll att jag förklarar att jag är på gränsen till mitt genombrott; allt jag behöver är ett konstnärligt projekt som väcker uppmärksamhet, något som kräver sin man i en värld som består av Paris Hilton, Johnny Halliday och melodifestivaler!
Och inte faan känns det som jag kan få till det i dag heller - jag får väl gå till Brasseriet på rue de la Terrasse och ta mig en långlunch (de har en härlig Bavette med pommes frittes och sås gjord på charlottenlök - och till det skulle ju en pava Côte du Rhône sitta som en smäck) så kanske det lossnar.
Om inte säger jag som Tomas Ledin: "I morgon är en annan dag" (eller var det Peter Le Marc?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar